Du var stundom en röst i min ensamma själ
Du var stundom en röst i min ensamma själ, ty din ständiga tröst fanns för mig alltid där.
Du var solen som sken på en ny värld så ren. Du var längtan och sorg, du var dagen så lätt.
Blott det lilla som log, och en tystnad som dog, du var minnen och skratt som jag än minns så glatt.
Utan ord var du sång, som jag hör gång på gång, i min tystnad du ler.
I dig ljuset jag ser.