Rädslan
Inte hjälper ett skratt, mot de mörkaste drömmar,
de mörkaste nätter,
går ej rädslan att dölja.
Den bor inom dig,
så maktlös och svag, är du då natten,
blir mörk och tyst.
Den brinner likt eld,
i ditt iskalla hjärta,
rinner som tårar,
och lider av smärta.
Faller likt skuggor och talar om ondska,
äger din tystnad då stegen blir tunga.
Är glömd för en dag,
men blir än en gång svag,
åter stark,
gör dig svag blir ditt allt för ett tag.
Ditt innersta mörker som växer,
av smärta och tårar som faller,
då ingenting mer går att dölja,
gryr ännu en dag som vill glömma.