Flykten från Harper 1944

Kapitel 1: Patrick

Jag stod på kajen. Skeppet Harper såg mycket större ut i verkligheten än på bild. Det hade 26 fler livbåtar än Titanic. Lacken på den nedre delen var svartare än natten och övre delen, från där första klass började och uppåt, var vit. Vid skeppets tredje skorsten fanns en tennisbana och en golfbana. Harper behövde vara 200 meter lång och 20 meter högt.

Jag var klädd i svart rock med min svarta White Star Line-keps på huvudet. När jag gick på skeppet tittade en ur besättningen på min rock.

- Sommarjobb? frågade mannen.

- Ja, så klart, svarade jag.

- Välkommen ombord på Harper, sa mannen och öppnade dörren åt mig. Jag klev ombord och sen började skeppet åka.

Kapitel 2: Mary

Jag stod på skeppsdäcket med en orange skorsten precis bakom mig. Skorstenarna var 10 meter höga och mycket majestätiska.

Jag hade flytt från nazisterna i Normandie även om amerikanerna hade befriat provinsen. Mamma ville inte ta några risker utan skickade mig till Amerika med Harper ändå. Jag började gå genom korridorerna i första klass och in till min hytt. Väggarna var dekorerade med brunsvarta träplankor och en ljuskrona i guld hängde i taket.

När jag hade packat upp alla mina saker gick jag till matsalen som också var täckt i brunt trä. Till matsalen ledden en stor trappa med guldräcken. På menyn fanns det bara 5 stjärnig mat. När jag ätit färdigt och gick mot hytten så stannade jag till i trappan och tittade upp mot den stora glaskupolen i taket. Utanför glödde solnedgången i orange. Väl i min hytt gick jag och la mig och när Harper inte länge såg land hade jag somnat.

Kapitel 3: Patrick och Alfred

Jag sprang till kaptenen med ett telegram i handen.

- Varning för Italienska ubåtar, sa jag till kaptenen.

- Bra att veta, svarade kaptenen. Stäng dörrarna.

Kapitel 4: Alfred

I en italiensk ubåt satt jag tillsammans med resten av besättningen.

- Där är hon, RMS Harper, sa en i besättningen. Någon rapport, Alfred?

- Ja, sir. Vår c4 är redo och placerad i maskinrummet, svarade jag.

Jag tvekade innan jag tryckte på knappen för att detonera c4an. Explosionen sprängde upp ett 2 meter långt hål i skrovet så vatten strömmade in i maskinrummet på Harper.

Kapitel 5: Patrick

- Sir, vatten strömmar in i skeppet, sa styrman till kaptenen. Ska vi lasta livbåtarna med kvinnor och barn först?

- Ja, sa kaptenen. Säg till dom att hämta flytvästar.

Jag kunde inte förstå vad som dom sa. Sjönk skeppet? Jag blev tillsagd att samla alla passagerare vid livbåtarna.

Kapitel 6: Mary

Jag låg i sängen när det knackade på min dörr. Utanför stod en man ur besättningen och sa att jag skulle ta på mig varma kläder och min flytväst och gå till livbåtarna. Jag gjorde som jag blev tillsagd och gick upp till livbåtarna.

Det var totalt kaos på däck. Personer sprang och ramlade på varandra och man kastade stolar i vattnet. Jag märkte att skeppet lutar. Jag kikade åt vänster och såg vatten komma in över fören. En i besättningen tog mig i armen och drog mig till en livbåt.

- Sätt dig i livbåten! sa han så jag satte mig snabbt.

Dom hissade ner livbåten och rodde iväg från Harper. Livbåten lutade mot höger när en kvinna ställde sig upp och sa vi måste hämta fler från skeppet. Mannen från besättningen som bestämde på livbåten hotade med att putta ner kvinnan i havet för att göra plats för fler. Hon satte sig ner och sa inget mer.

Jag såg hur skeppets lampor började blinka för att signalera att de behövde hjälp. Helst ville jag inte tänka på alla som blev kvar på skeppet, men det gjorde jag ändå.

Kapitel 7: Patrick

Livbåtarna började hissas ner när vattnet trängde upp från trappen inuti skeppet och ut på däck. Människor hoppade från Harper rakt ner i havet. Jag hörde ett pistolskott och ett skrik. En av männen i besättningen stötte till mig när han sprang förbi och jag föll överbord.

Vattnet trängde igenom min rock och jag kände hur kallt det var. Jag såg en flotte med en annan besättningsman på så jag simmade dit och han hjälpte mig upp. Harper lutade nu jättemycket och plötsligt lade sig skeppet på sidan och började försvinna under ytan. Vågen som följde fick hela flotten att välta och jag hamnade i det kalla havet igen. Jag lyckades klättra upp på flotten en gång till men nu kändes hela min kropp som en isklump. Någonting syntes långt borta på horisonten.

- Vad är det? frågade jag den andre i besättningen.

- Ett stjärnfall, svarade han.

- Nej! sa jag. Det är ett skepp! Är du inte glad att se det?

- Hur kan jag vara glad? sa han. Tänk på alla som dött.

Kapitel 8: Mary

Jag låg ner i livbåten medan de andra rodde längs med ett skepp. Det hade samma svarta och vita lack som Harper hade. Livbåten började hissas upp för det nya skeppets sida. När jag äntligen stod på däck bar inte benen längre och jag svimmade. När jag vaknade igen kunde jag se Frihetsgudinnan från där jag låg.

Kapitel 9: Patrick

Jag måste ha svimmade för när jag vaknade så lång jag i en säng. Bredvid sängen stod ett par kryckor som jag använde för att ta mig ut ur rummet. Det första jag såg i nästa rum var min mamma. Hon sprang fram till mig och kramade mig.

- Jag älskar dig, sa hon. Välkommen till New York!