En berättelse av Annica Hedin om en pojke som har förlorat någon. En som satt på stolen mitt emot vid middagsbordet. Nu finns det bara ett hål. Hur kan det vara så att hela världen bara fortsätter trots att någon är borta för alltid? Om barnets upplevelse av sorg och förlust, och om hur man möjligen kan göra det obegripliga mer greppbart genom att känna gemenskap i sorgen, minnas det fina och att våga prata både om och med den som inte längre finns.
