Dead mans grave
Himlen var grå, snart skulle det väl regna …
Jag kollade ut genom rutan, en tår rullade ned för min kind.
Min morfar hade just dött, han hade varit snäll och en slags sol i mitt liv.
Jag hade varit med honom när mina föräldrar bråkade.
Nu hade mina föräldrar skiljt sig och jag var mest hemma hos mamma.
Hon var lat och tråkig.
Pappa var roligare.
I morgon skulle min morfar begravas.
I en grav så mörk och dyster.
- Kan du tömma diskmaskinen Leo?! ropade mamma utifrån köket.
- Men kan du inte göra en enda jävla sak själv, ropade jag, och hörde min egen röst brytas av tårarna och sorgen.
- Men hur jävla lat kan du vara Leo?! skrek mamma.
Jag orkade inte svara, det var hon som var lat, HON inte jag!!Jag öppnade fönsterrutan. Det var inte smart, nej verkligen inte smart.
Men om man kan i filmer kan jag nog i verkligheten ... Eller inte.
Jag såg till att ha fönstret på vid gavel.
Det var visserligen bara en och en halv meter till marken.
Så sjukt höjdrädd var jag!
Jag slängde ut en kudde som landade nästan ljudlöst på backen.
Sedan kollade jag bakåt. Som i nån film, kanske.
Jag tog ett djupt andetag och hoppade ut genom fönstret.
Jag var redo för smärta. Jag är liksom jäkligt höjdrädd. Men ingen smärta kom.
Sedan sprang jag bort från huset, bort från allt jobbigt!
Jag stannade utanför kyrkogården.
Jag ville bara se likhuset, eller vad det nu heter, där min morfars kropp ligger.
Då såg jag nåt, en gestalt på kyrkogården.
Jag blev kall, inte av kyla, av rädsla!
Då såg jag det. Det var morfar.
Jag sprang in på kyrkogården.
Morfar såg liksom inte mig. Han hörde nog inte heller mina steg, för han reagerade inte.
- Mooorfar! skrek jag. Han reagerade inte.
Då började han blekna bort. Jag såg igenom honom, jag sprang och hann precis snudda vid hans arm. Sedan försvann han.Kylan som spred sig genom min kropp fick det att svartna för ögonen.
Jag vaknade i likhuset, lukten av död fick mig att kräkas.
Sedan kom de. Zombier och spöken. De tog mig, drog mig till underjorden.
Jag kunde inte skrika.
Bara dö ...
En känsla av obehaglig lättnad fyllde mig.
Nu slapp jag mina föräldrar.
Jag skulle få frid i min grav, i all evighet