Fly för livet!
Jag tittade ut genom en litet titthål mellan brädorna. Det var pappa som hade spikat för fönstret med dem när han fortfarande levde. Utanför fanns två soldater som bar ryska flaggor. Åh nej!
Blixtsnabbt låste jag upp dörren och sprang för livet. Jag gömde mig i en skogsdunge. På avstånd hörde jag röster. Förskräckt såg jag två ryska soldater till. Jag höll andan och lyssnade på vad de sa.
- Vi har letat igenom området. Här verkar inte finnas några fler.- Bra! Vi berättar för Chefen.
Soldaterna gick iväg.
När de hade gått sprang jag för mitt liv. Jag kom till en bäck. På andra sidan fanns ett fält. Där stod två soldater till. Men de här bar Ukrainas flagga. Jag sprang fram till dem och berättade om soldaterna som var på väg till sin chef. De ukrainska soldaterna tackade för hjälpen.
- Men du kan inte vara ensam här. Det finns fullt av ryska soldater. Vi visar dig till vårt läger. Där är du säker.
Jag följde med soldaterna till sitt läger. Där visade sergeanten mig till ett tält. Där fanns det mat. Jag åt tills jag blev mätt. Nu hade jag lite mer energi.
- Tack, sergeant!- Sätt dig framför eldstaden så blir du varm.
Jag gjorde som han sa. Där satt även några andra soldater. Jag berättade om mamma och pappa som de ryska soldaterna hade dödat och att jag inte längre hade någon familj. Soldaterna verkade tycka synd om mig. Vi fortsatte prata. När det började mörkna sa de att det var dags att äta middag.
Jag åt tacksamt och satt sen kvar vid bordet med de andra soldaterna. Det fanns ändå inte så mycket annat att göra i lägret. Först när de andra hade ätit klart märkte jag hur trött jag var. Jag bad en av soldaterna att visa mig till tältet med sovsäckar. Jag la mig i en sovsäck och trots att det var kallt somnade jag fort - och för första gången sedan mamma och pappa dog kände jag mig trygg.