Tiden
Tyst och stum är tiden, som ständigt oss jagar, den hungrar, begär, det är allt vad den är.
Den tycks stanna då allting är mörkt, den tycks minnas dagar från förr,
tycks fördrivas och gå, förbli eviga år, ständigt lever den kvar, varje nedstämda dag.
Den kan skina som sol, den kan le, den kan fattas, men vad den kan ge,
är livet av glädje, tid att förbli, kvar i vårt hjärta, vårt innersta liv.
Tiden bär makten, bär ork och förnuft, glömmer och minns, ofattbar men den finns.
Tvivlar ibland, är så stark, brinner som eld vill ej slockna, och när tiden så gått och försvunnit, tusen själar sin ro har funnit.