Tillbaka i tiden

Min pappa var uppfinnare och han hade uppfunnit en tidsmaskin och skickat mig tillbaka till dinosauriernas tid för att studera deras beteende. Enligt mig var dom inte särskilt trevliga. Dom var mest aggressiva och åt allting i sin närhet. Jag var på väg att anteckna det i det lilla anteckningsblocket jag fått av pappa. Tyvärr hann en dinosaurie äta upp det innan.

Nu satt jag i en liten mörk grotta helt själv. Det blev inte bättre när jag kom på att jag hade klaustrofobi! Jag satt i grottan i flera timmar och mina ben blev trötta. Pappa hade alltid sagt att jag är lika smal som en pinne och att jag behövde träna mina muskler. Helt ärligt var det här bättre än att vara hemma med pappa och höra honom tjata om att jag var en besvikelse.

Ända sedan mamma dog hade han varit så arg hela tiden!

- Men, nu blev det ljust, sa jag förvånat till mig själv.

Jag vände mig lättad om och där, mitt framför mig, stod en stor brun dinosaurie med gula ögon och extremt korta armar. När jag väl insett att det faktiskt var en dinosaurie skyndade jag mig att springa åt motsatt håll. Jag kom ut ur grottan men med en stor skugga bakom mig.

Vi hade läst om sånt i skolan. Dinosaurien var en T-Rex, det farligaste rovdjuret genom tiderna. Såklart ... var den köttätare.

Till slut lyckades jag skaka av mig den när jag sprang sicksack mellan några palmer. Uppenbarligen var den inte det snabbaste rovdjuret som fanns!

Jag måste ta mig bort från det här stället nån gång! Planen som pappa hade när han skickade hit mig var egentligen att jag skulle kunna ta mig tillbaka med samma tidsmaskin. Men planen ändrades när några dinosaurier trampade sönder tidsmaskinen. Som tur var visste jag hur man skulle laga en tidsmaskin, jag hade bara inte alla delar.

Jag hade hittat några när jag gick i bergen för att hitta metall. Nu behövde jag gå till bergen för att få tag på lava som kunde smälta metallen. Men det skulle aldrig gå!

Jag skulle vara fast här för alltid! Även om jag kunde hitta lava skulle jag ändå inte kunna transportera lavan. Det var bara att ge upp!

Jag började gå, vart visste jag inte. Jag gick i flera timmar, mina fötter var trötta och mina ögon blev tunga. Det blev svårt att fortsätta gå!

Det blev svart, jag hade somnat. Jag drömde att jag var på en sandstrand, det stänkte vatten på mina fötter från det härliga havet. Sen svepte en stor våg över mig och jag vaknade.

Mitt framför mig stod en ung, svarthårig tjej med gamla, sönderslitna kläder. Hon höll en stor hink fylld med iskallt vatten, men den var bara halvfull. Jag antar att den stora vågen egentligen var vattnet från hinken.

När jag till slut kom på att hon kanske var farlig hoppade jag ett steg bakåt. Tjejen sa ingenting utan gick bara iväg i motsatt håll. Jag såg chansen att springa iväg men min nyfikenhet tog över helt!

- Vem är du? frågade jag.

Det kändes lite konstigt att fråga det, på något sätt lät det lite barnsligt. Som något ett litet barn skulle säga. Men till min förvåning svarade hon direkt.

- Kida, sa hon bara.

Det var inte ett särskilt informerande svar, så jag frågade något mer.

- Vad gör du här?

Hon himlade med ögonen

- Uppenbarligen så räddar jag ditt liv, alltså, vem lägger sig och sover mitt i djungeln?

Nu kände jag mig ännu dummare! Hon hade rätt, men jag kunde liksom inte rå för det!

Kida gjorde någon slags vinkning med handen mot ett bord som stod i andra änden av rummet. Det var brunt, jag antog att det var trä från en palm. På bordet fanns massor med frukt och kött. Jag slängde mig fram för att ta mat. I en skål fanns det något som såg ut lite som vindruvor.

- Vad är dom här knapriga grejerna?

- Giftbaggar, sa hon

Jag kände hur pulsen steg och skyndade mig att spotta ut dom.

- Jag dör! skrek jag förskräckt.

- Haha, jag skojade bara, sa hon

Jag hade bara känt henne i tio minuter och hon försökte redan skrämma mig till döds! När Kida hade skrattat klart tog jag en till ... vad det nu var, och stoppade den i munnen. När jag tuggat klart frågade jag henne igen:

- Men allvarligt, vad är det för något?

- Nässelbaggar, helt ofarliga men lite knapriga.

Då svimmade jag. Om allt man kunde äta här var baggar skulle jag aldrig överleva!

Kida hällde vatten över mig igen och jag vaknade. Sedan slet hon upp mig från stengolvet, tröjärmen for upp och hon stirrade på armbandet mamma hade gett mig innan hon gick bort.

- Varifrån fick du det där? undrade hon.

- Min mamma gav det till mig.

Hon drog upp sin tröjärm.

- Jag har ett likadant armband.

Hur kunde det vara möjligt? Det var det inte! Om vi hade ett likadant armband skulle de två armbanden passa ihop. Armbandet mamma hade gett mig var ett halvt hjärta.

- Får jag se på ditt armband, sa jag till Kida.

Hon sträckte fram sin hand, armbandet liknade mitt på pricken! Det var ett halvt hjärta med ett F inristat i mitten av hjärtat, F:et stod för familj. Mamma brukade alltid säja att familjen var viktigast.

- Är du min syster?