Till navigering av sidans innehåll Till övergripande innehåll för webbplatsen
  • Ikon ugglan silhuett

Magi

Droskan åttaåriga Petra satt i var vackert gulddekorerad och mycket stor för att bära den lilla. För trots att hon var en av de förmögnaste i landet var hon oerhört mager. Hon tillhörde inte den sorten som enbart roffade i sig och lät det vara det enda. Som om bättre inte fanns.

Hur som helst, hon var på väg till sin gammelmormor och gammelmorfar som bodde i ett spöklikt hus där vinden drog om natten. Hon hade aldrig ens varit där, och det var nog få som hade såna kvar i livet.

Solnedgången visade sina klara färger på den annars så blanka himmelen. Petra som färdats så lång väg njöt fullständigt av skådespelet. Hon tyckte om att se solen långsamt sippra ner vid bergen.

Droskan saktade hastigt in, de var framme. Petra behövde i stort sett lägga sig ner för att blicka upp på de storslagna tornen. Inte kunde så nära släktingar bo så innerligt kusligt. Dock var huset stort, betydligt mycket större än vad Petra någonsin kunnat tänka sig, men det hon inom kort skulle få lägga märke till var att stämningen därinne var mycket dyster.

Hon klev in i slottet i det stora biblioteket där böcker täckte salen från golv till tak. Där skulle hon ensam tvingas tillbringa natten innan hon fick gå in till sin gammelmormor och gammelmorfar. De ville inte bli störda förrän vid gryningen.

På golvet låg en bok som var så vacker och välgjord. Den hade en prydlig framsida av läder och gulnade sidor. Skriften på den gamla boken var av rent guld och svår att förstå, så hon tog upp den för att läsa så gott hon kunde. Hon läste och läste tills hon somnade med boken i famnen. I början hade det gått mycket trögt att läsa, men efter ett tag var berättelsen ypperlig, varpå den också blev mindre trög. Men då hade ögonlocken blivit tunga som stenbumlingar och Petra hade somnat. Det konstiga var, vilket verkligen var besynnerligt, att Petra fortsatt läsa ändå, och sagan tog aldrig slut.

Petra var mycket yr, hon hade ingen aning om var hon befann sig, men det var åtminstone inte i det trygga biblioteket, för inga böcker fanns. Hon var otroligt rufsig i håret också, och genomblöt med. Gräset runtom henne var det fuktigaste hon sett, och en aning grönare än vanligt. Om hon bara varit hemma hos sin gammelmormor och gammelmorfar, men hon befann sig på en strikt annan plats mot sin vilja. Trädens toppar var lika, och små bär växte där. Tog man en närmare titt skulle man, (vilket Petra gjorde), få lägga märke till att det växte små karameller där också, små söta. Karamellerna fick bli Petras enkla frukost eftersom inget annat fanns. Päronsaft fanns i pölarna och det fick bli hennes vatten. Efter det lilla att äta så började Petra långsamt vandra med boken i ytterst hårt grepp.

Det började skymma. För var sekund som gick blev Petra en aning sömnigare. Hon hade inte någon aning om vart hon befann sig, vad klockan var eller vart närmsta rinnande vatten fanns. För stunden kände hon sig som en simpel vandrare i jakt efter skydd för natten.

Petra beslöt sig för att bygga ett vindskydd att stanna i över natten. Det var i stort sett det enda som gick att göra. Där skulle hon få sova. Att äntligen få sova var sannerligen det Petra behövde. Att enbart gå och gå är ju omöjligen något det går att ständigt leva av.

Det var kolsvart. Petra låg och sov i sitt lilla vindskydd. Mörkret sannerligen härskade över skogen, och träden viskade till varandra. Petra, som bara sov och sov, hörde inget bortsett från trädens svaga sus och tankarna som jämt följde henne. ”Vart är jag, varför kom jag hit?” Men så plötsligt, mycket plötsligt, prasslade det till någonstans. Det lilla prasslet, som var mycket litet, gjorde så att Petra vaknade med ett ryck. Oerhört förvånad och ytterst rädd var hon, så rädd så att hon skakade. Hon drog på sig gårdagens sönderrivna och simpla klänning innan hon rusade ut.

Det var inte morgon, knappt att man ens kunde se en gnutta. Om det var en ugglas kusliga hoande eller en mus tassande gick strikt inte att svara på, så trött var Petra. Men hon var i princip säker på att det var något mycket farligt.

Hon sprang för allt vad hon var värd, och när hon kollade bak såg hon att det var några björkar som jagade henne. Hur konstigt detta nu än kan låta. Björkarna var förvånansvärt snabba, vilket inte Petra var. Efter knapp tid började björkarna ligga bara några meter bakom, och Petra kunde då inget göra.

Då fick hon något i form av en snilleblixt. Boken. Om den på något underligt vis fört henne hit borde den ha potential att få hem henne igen. Det var bara att läsa och springa. Sidorna som var så gulnade av ålder fick duga. Och de halvt ofattbara bokstäverna var för stunden ingenting.

Det konstiga var, att skriften däri var strikt annorlunda än innan, och berättelsen var sig inte alls lik. Den sista sidan var den längsta, och när boken var slut fortsatte Petra att springa. Tills hon långsamt började ana vart hon i själva verket befann sig. Åter hemma, inne i det stora biblioteket där böcker prioriterades framför allt annat. Och dessutom var det morgon, så Petra fick gå in till sin gammelmormor och gammelmorfar.

Fler berättelser av GroLiv

  • Ikon ugglan silhuett

På ständig flykt

Så länge jag kan minnas har jag varit jagad. Jagad av skuggor som flåsat mig i nacken. Så länge jag kan minnas har jag vandrat genom mörka skogar, och sprungit med andan i halsen. Ibland har det känts som om jag varit...

  • Ikon ugglan silhuett

Begynnelsen

Den här berättelsen handlar om vad som händer om man flyger över jorden, till dess slut, där enbart mörker och ännu mer mörker finns, och om en begynnelse. Och då ska du vara väl medveten om, att detta är inte vilken...

Berättelser av andra

Fler berättelser
  • Ikon ugglan silhuett

Hooja

Hooja bor i Jukkasjärvi. Han har gjort flera låtar, bland annat "Banan melon kivi och citron", "Polers" och "Gammal i gemet".

  • Ikon ugglan silhuett

Hunden

Det var en gång en hund som ville upptäcka världen. En dag gick hon ut på ett äventyr. Hon gick genom en stor skog. Sedan simmade hon över en stor sjö. Hon var borta i flera år. Så en dag kom hon fram till en stor stu...

  • Ikon ugglan silhuett

Petter

Det var en gång en pojke som hette Petter. Han var tio år och tyckte om att åka slalom i Kåbdalis. Hans bästa kompis hette Love.

  • Ikon ugglan silhuett

Historien om katten Pudding och flickan Jasmin

Det var en gång en flicka som hette Jasmin. Hon hade en katt som hette Pudding. En dag skulle Jasmin och hennes katt Pudding gå till skogen för att plocka blåbär. Jasmin plockade blåbär men Pudding lekte mest.

När J...

  • Lang10s

Leikitäänkö kettua?

Kaksi kettua asui kettutalossa. Taloa sanottiin kettutaloksi, koska se oli ketun muotoinen. Oranssi. Kettujen lempiväri on oranssi.

Eräs poika tuli leikkimään metsään. Se huomasi ketut. Ketut näkivät pojan. Pojalla...

  • Ikon ugglan silhuett

Myran Tyra

Det var en gången myra som heter Tyra och hon är väldigt smart och smidig. Men en dag möter hon en myra som hette Wilma och hon frågade om de kunde bli kompisar.

- Ja, men bara om du är smidig, sa Tyra.

Men Wilma...

  • Ikon hermelinen silhuett

Stállu

Dat lei oktii nieida. Su namma lea Ylva-li. Son orron čáhcevaggis.

Dat lei geassi. Ylva-li lea olgos ja stohka Stállu Leoniin. Leon lea Stállu ja Ylva-li

lea okta unna nieida. Ylva-li čoalkkii geadgái ja dajai:...

  • Ikon ugglan silhuett

Var kan man använda ordet "antagligen"?

Ja, var kan man använda ordet "antagligen"? Det får du svar på här!

Antagligen betyder ungefär "kanske".

- Jag kommer antagligen inte!

- Hon kommer inte. Hennes mamma sa nej till henne antagligen.

- Antagligen inte!...