Älvens beskyddare - Del 5: Krassligt värre

Nelly klippte med ögonlocken och gäspade. Hon andades in luft djupt i lungorna men kände ett motstånd. Hennes näsa kändes varm och klibbig. Hon drog med handen under näsan och såg till sin förskräckelse snor på handen.

- Åh-h nej! kraxade hon fram.

Hon ville verkligen inte vara sjuk nu, inte när hon precis börjat här på H.U.F.U.M.

Nelly såg sig om i rummet. Hennes resväska stod där ouppackad och hon bestämde sig för att packa upp alla saker idag eftersom hon antagligen skulle behöva stanna på rummet. Nelly tittade åt Andréas håll. Hon sov djupt. Hennes andetag fick Nelly att fyllas av ro, och snart sov hon djupt igen.

Efter ungefär en halvtimme vaknade Nelly av att någon försiktigt skakade henne.

- Mamma? frågade Nelly.

Ett suddigt, välbekant ansikte hade hon framför sig. Det såg inte ut som mamma, men vem var det annars?

- Det är jag, Andréa. Du är inte hemma.

Hennes röst var vänlig och mjuk. Nelly försökte sätta sig upp, men huvudet snurrade och Andréa tryckte genast ner henne igen, vänligt men bestämt.

- Du stannar där. Du behöver vila.

Nelly tänkte protestera, men hostade till och gick sedan motvilligt med på att ligga kvar i sängen.

- Jag ska gå till matsalen och se vilken tid frukosten är. Du kanske mår bättre senare, sa Andréa.

Andréa gick sin väg och Nelly låg ensam kvar i mörkret. Hon tänkte på den mystiska mannen de hade sett under natten. Vad hade han gjort där? Varför hade ljuset påverkat honom så starkt? Vad var det ens för något Billy höll i? Och sist men inte minst: borde de berätta om honom för lärarna?

Andréa stod och läste på matsalsdörren. De hade satt upp tiderna för mat där. Idag skulle frukosten serveras klockan åtta, så om Nelly skulle ha något var hon tvungen att snart gå upp.

- Tjena! Är du med på att spela spel? Vi behöver en till.

Andréa vände sig om. Bakom henne stod en tjej med knallrosa lockar, gröna, skrattfriska ögon, en orange tröja och ett par slitna jeans.

- Jag heter förresten Vivianne. Men kallar du mig det får du stryk. Kalla mig Viran.

- Hej, Viran, sa Andréa och kunde inte låta bli att le.

Viran kändes som en person som snabbt får vänner.

- Hänger du på? frågade Viran igen.

- Okej, sa Andréa och tänkte att Nelly ändå behövde sova en stund till.

De slog sig ned vid ett bord där det redan satt en massa personer.

- Hej, Viran, sa en äldre tjej med ett märkligt uttal. Har du hittat någon som vill vara med?

- Javisst. Det här är...

Viran tittade frågande på henne. Andréa kom ihåg att hon inte hade presenterat sig och upplyste snabbt de andra om hennes namn.

Medan Andréa spelade kort med Viran och gänget, hade Billy vaknat. Billy gäspade, och satte sig sedan upp. Han kände sig yr. Vad han än hade gjort med stjärnan hade det tagit på krafterna. Billy kunde inte låta bli att tänka på den märkliga mannen. Borde han berätta för lärarna? Ja, egentligen kunde det ju knappast skada.

Billy drog på sig lite kläder, och styrde sedan stegen mot lärarrummet. Han måste berätta gör någon. Tänk om mannen gjorde någon illa.