Botox och Döden - Kapitel 1
Jag drog i kopplet för att sakta ner Botox. Han kämpade emot, men lydde mig ändå till slut. Hans gröna taggar la sig ner, det ultimata tecknet på att han var bekväm. Vi gick tillbaka till hemmet.
När jag öppnade dörren in till jordhålan sprang Botox före. Han ville väl ha mat. Eftersom jag var på extra festligt humör gav jag honom flera sockrade råttor. Själv bröt jag en bit bröd som jag sköljde ner med hummus.
Vi hade haft det bra, Botox och jag. Ensamma i en jordhåla var trots allt inte så dumt, speciellt inte om den ena var en artonårig tjej och den andra var en köttätande bäst. Men givetvis skulle allt snart ta slut. Vi skulle gå mot vår död. Ingen hade tidigare klarat att gå genom klippbergen. Jag väntade med att göra det, drog ut på avfärden. Jag skaffade oss lite mer tid ihop.
Återigen ville jag strunta i det. Det var ju inte ens mitt fel! Men jag slutade snabbt att tänka i de där banorna, jag hade lärt mig att idioterna med vapen inte tänker på det sättet, på rättvisa. Mitt långa svarta hår flög in i ögonen, men vem brydde sig? Inte jag. Idioterna hade kommit hit för några månvarv sedan. De hade hittat mig, och först tänkte de ta mig som slav. Tills de kom på att de först skulle ge mig en chans. Om jag lyckades gå över bergen och förgöra några “fiender” som de kallade det, då skulle jag kunna gå fri. Jag hade helst velat döda dem alla på en gång, men jag gillade inte blod (kanske hjälpte det också att det var tusen mot en, men jaja) så de fick mig att gå med på det.
För att vakta mig hade idioterna placerat ut sig på flera olika ställen. De vaktade mig dag ut och dag in, så att jag inte skulle kunna fly. Så hade det hållit på sedan de kom. Vart jag än gick såg jag pistolkolvar.
Nästa dag kom en av mina väktare fram till mig. Det var en sällsynt sak, för de var trots allt lite rädda för mig. Det var inte utan orsak jag hade fått öknamnet döden.
- Goddag. Vi vill att du sätter igång, jänta. Annars får du den här i skallen, sa väktaren och skrockade när han höll upp pistolen.
Jag bet ihop. Skulle det gå att fördröja det lite till? Jag måste försöka.
- Vädret är dåligt, sa jag. Jag kan inte på några villkor gå över berget.
- Bra försök, muttrade vakten hånfullt.
Han gick närmare mot mig. Hans händer höll ett krampaktigt grepp om pistolen, och han hade fingret på avtryckaren. Idiotens ögon var röda, han skakade och hade svårt att hålla i pistolen. Ett enda felsteg….
- Vänta! skrek jag. Jag kan inte gå, för jag har magsjuka!
Det här var mitt fulaste knep hittills. Jag böjde mig ner och stoppade två fingrar i halsen tills det kändes som om jag skulle kräkas. Jag fortsatte, tryckte in fingrarna i halsen trots att det kändes som om jag kvävde mig själv. Till slut kom den faktiskt. Spyan. Idioten blev så förvånad att han gick, han lämnade mig ifred.
En timme senare satt jag ner på den styva köksstolen med Botox i knäet. Jag borde varit glad för tiden jag fick med Botox, men inom mig var det tomt. Ett stort svart hål var på väg att sluka mig om jag inte fick luft. Snart skulle jag inte längre stå ut med de ständiga dödshoten och övervakningarna.