Botox och döden - Kapitel 3
Vakternas reaktion var ganska förvånande. De försökte till och med stoppa mig att gå upp för berget, för att min imitation av en kräkning hade varit väldigt övertygande. Det tog hela tio minuter att få dem att ändra sig. Jag checkade till och med det på mitt armbandsur av trä.
När jag gav mig av, upp mot bergen, stod solen högt på himlen. Jag svettades redan, fast allt än så länge hade det varit lugnt. Då såg jag en skugga i ögonvrån. En rörelse, väldigt liten. Men tillräckligt stor för att väcka min uppmärksamhet. Jag vände mig om, precis i tid för att undvika en stor, svart panter som hoppade rakt på mig. När jag hoppade åt sidan gick den rakt mot Botox istället. Dess svarta päls blänkte i solen, och i en annan värld hade jag tyckt att den var söt. Nu såg jag bara de skarpa huggtänderna och de vassa klorna. Botox bröstade upp sig, men det skulle han inte ha gjort, för då såg pantern sin chans. Den hoppade på honom, och klöste Botox på hans känsliga punkt, magen. Botox gnydde till och blev förlamad för en stund, och det var då min förlamning tinade upp sig. Jag backade några steg, höjde min kroksabel och drämde till djuren i pannan. Pantern blev lite förvirrad, och då stack jag den i magen. Det var slaget som gjorde att pantern föll ihop. Jag torkade snabbt av min blodiga sabel och vände mig sedan mot Botox. Han rörde sig inte. Var han död? Mitt hjärta slog tusen slag när jag kollade hans puls. Jag pustade ut. Han var i alla fall inte död. Men såret på magen såg minst sagt oroväckande ut. Hans buk var rödfärgad och gult var sipprade ut från såret, som täcktes av sand och jord. Det såg inflammerat ut. Jag försökte borsta bort smutsen från såret, och sedan tvättade jag det med vatten från min flaska. Botox gnydde till. Jag tog fram en näsduk som jag lindade runt buken, och sedan fanns det inget att göra. Jag kunde bara hoppas och vänta.
Solen sänkte sig över bergen och himlen blev orange. Botox hade fortfarande inte vaknat. Jag hade slagit läger, vi kanske skulle behöva stanna här hela natten. Jag skulle i alla fall stanna uppe hela natten, med spänd pilbåge på jakt efter faror. Oavsett vad så skulle jag inte lämna Botox sida.
Natten kom, och himlen var upplyst av alla stjärnor. Jag spanade efter stjärnbilderna. Förutom Botox rosslande andetag var det helt tyst.
När gryningen närmade sig hade jag fortfarande inte rört mig en millimeter. Jag försökte hålla koncentrationen uppe, men mina ögonlock ville bara stänga sig gång på gång. Det kunde väl inte skada om jag sov i en liten, liten stund? Jag skulle ju bara ta en liten tupplur, i en kvart eller så. Någonstans djupt inombords förstod jag att det inte skulle bli så, men jag var för trött för att stå emot. Jag rasade ihop i en hög och allt blev mörkt.