Botox och döden - Kapitel 2

Det var bäst att bara göra det. Göra det fort, så att det gick över. Nu ville jag faktiskt gå över klippbergen, även om den otroliga kylan och de otaliga farorna antagligen skulle ta kål på oss. Inte ens Döden kunde göra något sådant.

När jag öppnade garderoben var det nästan tomt. Varför skulle jag liksom släpa på en massa kläder? Men jag tog ändå ut ett par smidiga, lila, läderbyxor som fanns där. Ihop med min smidiga, lila tunika skulle det passa perfekt. Därefter gick jag mot ryggsäcken och började packa. Ett extra ombyte kunde vara bra, likaså rep och änterhake. Till sist tog jag också med mig två knivar, matsäck till både mig och Botox, gift och ett litet tält. Sedan grep jag min kroksabel, fäste den vid bältet, hängde pilbågen över axeln och rätade på ryggen. Jag var redo att möta min död.

Botox var också redo, jag hade smörjt in honom med pansarolja och extra gift. Vi var redo.

Solen lyste i ansiktet från jordhålans små fönster. Jag hoppade upp på gräsmattan, mitt golv, och sträckte på mig. Kläderna till resan satt redan på mig, det hade inte känts lönt att ta av mig dem igår. Jag bäddade prydligt halmsängen med några lakan och filtar. Det skulle vara fint här, om jag eller Botox faktiskt kom tillbaka.

För i mitt huvud hade jag tänkt ut en plan. Eller kanske inte en plan, men jag hade räknat ut att vi kanske skulle kunna överleva. Givetvis var det ett väldigt stort ”kanske” men om man jämförde det med att slåss mot en armé av beväpnade soldater föredrog jag ändå det här. Botox smekte mig ömt mot benen med taggarna infällda. Han log mot mig med huggtänderna. Jag log tillbaka, och Botox verkade förstå det ansträngda leendet. Han lade huvudet på sne och tittade frågandes på mig. Jag skakade på huvudet. Botox skulle inte få bära på min oro.

Efter ett ordentligt mål mat tog jag ett djupt andetag. Det var dags. Innan jag klev ut genom dörren checkade jag min packning en sista gång. Jag lade till två facklor och ett elddon, man kunde aldrig veta när mörkret trädde in. Efter en stunds betänketid tog jag på mig en stor vinterrock. Jag packade några extra filtar, för säkerhets skull. Sedan reste jag mig. Jag skulle lyckas, jag skulle göra det som ingen gjort förut. Med Botox järnkoppel i handen tryckte jag ner handtaget till dörren, med sikte mot de klippiga bergen.