Botox och Döden - Kapitel 4
Något buffade på mig. Var det en panter? Nej, nu kände jag igen det skrovliga näbben. Det var Botox! Mörbultat satte jag mig upp. Det värkte i ryggen. Jag grimaserade. Vad var klockan? Timvisaren stod på trean. Hur länge hade jag egentligen sovit? Mitt fokus vändes istället mot Botox, han tittade med stora ögon på mig, som om det var första gången han såg mig. Mina ögon svämmade genast över av glädjetårar. Botox var vid liv.
Vi hade vandrat i flera dagar nu. Mina steg kändes tunga mot ökensanden, och än så länge kunde vi inte se vatten. Det var illa, för allt vårt vatten var slut och vi visste inte vad vi skulle göra. Solen stod redan högt på himmeln. Jag torkade svetten ur pannan.
Botox sår hade läkt ganska bra, men han var fortfarande öm och det syntes att han fick ont av att gå. Då hörde jag steg i sanden. Stegen kom bakifrån, och jag gick fortare samtidigt som jag rättade till svärdet i skidan. Skulle jag vända mig om? Det kunde vara någon av indianstammarna i närheten, och då skulle jag få en pil i huvudet. När fotstegen kom närmare stannade jag, och vände mig om. Det var en av idioterna. Han såg ut att vara ganska ung, kanske ungefär arton år, precis som jag. Med sina militärfärgade kläder och sitt rufsiga, svarta hår såg han utomordentligt ful ut. Han hälsade på mig, och jag undrade vad han ville. När jag frågade rodnade han.
-Jag heter Leo, sa idioten. Nu kommer du säkert att tycka att jag är konstig, men du ser faktiskt ut att behöva hjälp.
Jag tittade på mig själv. Förutom några skrapsår och jord på knäna såg jag helt okej ut.
-Så jag undrar om jag får följa med dig? fortsatte Leo. Militären kommer inte att få veta något, och jag har vapen som kan vara till nytta.
Förvånat tittade jag upp. Ville killen hjälpa MIG? Jobbade han inte för idioterna? Uppenbarligen verkade det så, och det här var antagligen en fälla. Varför skulle en av idioterna som slagit, förföljt och plågat mig vilja bli min kompis? Jag kände inte igen Leo, men han visste säkert vem jag var från sina idiotiska kompisar.
-Jag behöver ingen hjälp, snäste jag. Och om du vill hjälpa till, varför kunde du inte ha gjort det tidigare?
Plötsligt log Leo. Han torkade av svetten i pannan och fortsatte.
- Det är faktiskt inte så lätt att hjälpa. Men jag har rymt. Tro mig, Nemi. Jag är på din sida.
Jag måste ha sett chockad ut, för han skrattade när han tittade på mig. Hur visste han mitt riktiga namn? Det var många frågor som var ouppklarade.
Vi satt vid lägerelden. Tre helt olika personer, men med samma mål. Jag hade jagat, så nu delade vi på en griljerad kanin medan solen sänkte sig vid horisonten. Leo sa inte så mycket, det hade han inte gjort sedan han kom, så stämningen vid elden var lite stel. Det var bara Botox som lättade upp den lite genom att buffa på nykomlingen. Leo tittade på mig innan han med darrande hand sträckte sig fram för att klappa Botox. Jag var fortfarande kylig mot Leo, och sa inte särskilt mycket. Efter ett tag hade jag bestämt mig för att gå försiktigt fram med honom, speciellt eftersom han hade varit en idiot.