Mae och hennes liv - Del 1: På väg till skolan

Mae vaknade av att larmet ekade i hennes öron, för den femte gången. Hon visste att hon var tvungen att gå upp för att gå till skolan. Var hon verkligen tvungen att gå till skolan idag?

Mae suckade högt och klev upp ur sängen. Med tunga steg gick hon över till sin byrålåda där hon hade sina kläder. Ovanpå lådan stod även en spegel. Hon tog på sig röda pyjamas byxor och en svart hoodie. Mae la sig ner i sängen igen hon ville bara somna om och slippa gå till skolan. Hon visste att de skulle stå där och vänta på henne Isak, Leo och Liam. Varje dag på väg till skolan jagade de henne tills hon inte orkade springa längre och om hon stannade var det ute med henne. Precis när det sjätte larmet gick knackade hennes storasyster Isabell på dörren.

- Mae, är du vaken? Du måste skynda dig om du ska hinna till skolan, sa Isabell.

- Jaaa!! skrek Mae även om hon visste att det inte fanns en chans att hon skulle bli sen till skolan när hon ändå sprang hela vägen dit. Hon funderade på att lura sin syster att hon var sjuk men Mae visste att Isabell var smart och skulle komma på henne på direkten.

Mae bodde nämligen med sin storasyster Isabell då hennes föräldrar dött i en tragisk bil olycka för två år sedan. Isabell var nog gammal för att bli Maes vårdnadshavare så det fick bli så. Dessvärre visste inte Isabell om att Mae blev jagad till skolan och det kunde inte vara lätt att veta för Mae sa aldrig någonting.

Mae gick ut till köket fram till kylskåpet. Hon tog fram mjölken och ställde den på bänken.

- Du kan få lite te av mig om du vill. Jag råkade göra lite för mycket, sa Isabell.

Mae skakade på huvudet:

- Jag tänkte göra flingor med mjölk.

Hon öppnade skafferiet men hittade inga flingor.

- Isabell, är flingorna slut eller har du stoppat de någon annanstans? Jag kan inte hitta de.

Isabell kollade mot skafferiet och svarade:

- Det verkar som att de är slut. Men oj! Kolla på klockan! Du måste skynda dig till skolan. Ta med dig ett äpple på vägen!

Isabell kastade äpplet till Mae.

Just ja skolan, suckade Mae. Hon gick och tog på sig sin jacka. Den var ljusblå och hennes mössa var vit med en tofs på.

- Hej då, sa Mae och gick ut ur dörren.

Hon kollade sig försiktigt runt. När som helst skulle Isak, Leo och Liam hoppa fram ur en buske eller något. Men till sin stora förvåning var de ingenstans. Klumpen i Maes mage lättade, de kanske var sjuka alla tre. Hon började lugnt gå och svävade bort i sina egna tankar. Annat än Isak, Leo och Liam i alla fall.

Några meter bort fanns det en stor byggnad med en gränd och ett hörn som Mae behövde gå runt. Efter ungefär fem minuter var hon alldeles bredvid gränden när Isak, Leo och Liam hoppade fram. Mae skrek och de bara stod och skrattade åt henne med sina elaka flin. Hennes instinkt var att springa så det var precis det hon gjorde. Hon sprang som aldrig förr.

Skolan var fortfarande en bit bort. När hon sneglade bakåt kunde hon se hur killarna nästan var ikapp henne. Mae hade ingen styrka att springa snabbare och skolan var bara några meter bort nu, och killarna var inte alls långt bort! Hon kämpade för att springa snabbare men hon orkade verkligen inget mer nu. Hon var tvungen att stanna. Mae var otroligt rädd för att stanna, vem vet vad de skulle göra?

Hon stannade. Hon kunde verkligen inte springa mer. Killarna gick mot henne med elaka flin.

- Jaså, din latmask. Du orkade visst inte springa mer? sa Leo.

Alla tre skrattade med elaka flin mot henne. Mae stod bara där tyst. De tryckte upp henne mot väggen. Mae skrek i hopp om att någon skulle komma och hjälpa henne.

- Sch! sa Isak. Du måste vara tyst annars slutar vi aldrig jaga dig!

De höll för hennes mun och Mae kunde inte andas. I all panik började hennes syn långsamt blekna. Till slut blev det svart men precis innan tyckte hon sig höra en röst som skrek på killarna. Hon for ner mot marken och såg helt svart. Hon svimmade!

Efter ett tag så kunde Mae öppna ögonen. Där såg hon några män klädda i ambulansdräkter och hennes syster.