Älvens beskyddare - del 4: Nattliga äventyr

Nelly vaknade av att någon puffade på henne. När hon stirrade upp i taket möttes hennes blick inte av det svaga skenet från hennes gråmålade lampa, som hennes mamma alltid brukade sätta på för att hon skulle vakna till snabbare. Med ens kom hon på vart hon var. Hon satte sig upp med ett ryck och såg plötsligt rakt in i ett par gröna ögon. Andréa.

- Vad händer? Är det morgon? frågade Nelly.

- Ja, jag tror det. Men ganska tidigt är det allt. Inga andra barn är ute. Solen har nyss gått upp. Jag undrar om du vill följa med ut innan frukost.

- Ja, såklart, men vill Billy med ut?

- Vi kan gå och fråga honom, svarade Andréa och öppnade dörren.

Nelly lade märke till att Andréa hade andra kläder på sig än igår. Hon måste ha varit mindre trött än Nelly själv och bytt om till pyjamas och sedan, nu på morgonen, klätt på sig igen. På tal om kläder så skavde Nellys jeans rejält och hennes zebrarandiga favoritröja kändes inte alls lika bekväm som den brukade. Men om Andréa ville gå nu så skulle hon inte behöva vänta.

Hon ställde sig beslutsamt upp och sa:

- Vi går väl till Billy då.

Billy låg vaken när Nelly och Andréa försiktigt tassade in.

- Hallå, vad gör ni här inne? frågade han.

- Frågan är varför du är vaken, svarade Nelly.

Billy hade ringningar under ögonen och såg riktigt trött ut, men han log.

- Ungefär en halvtimme efter att ni sa god natt och gick vidare så kom Tilly och Gustav, alltså de jag delar rummet med. De var jättesnälla. Tilly, som ligger i sängen där, är bara sju år och jättesöt. Hon har typ rödblont hår, och hennes röst är så gullig, svärmade Billy.

- Jaha, men han den andra då, Gustav hette han väl? Hur är han? frågade Andréa fundersamt.

- Han är faktiskt också ganska trevlig. Han är lite äldre än oss, kanske tolv eller tretton. Han har brunt hår. I alla fall så var vi alla tre vakna ett bra tag och utbytte erfarenheter. Tilly har varit med om så mycket, trots att hon är så liten. Hennes bror gick också här när hon var fyra år, men misslyckades med utbildningen och det blev en sådan skam, som hennes föräldrar uttryckte det, att när Tilly också fick brevet så brände de upp det. Men då skickades ett brev till och hon fick tag på det innan hennes föräldrar hann märka något. Hon liftade med Gustavs familj hit. Hon hade ställt sig vid motorvägen och pekade med tummen åt rätt håll. Så tekniskt sett har hon rymt hemifrån, avslutade Billy.

Medan Nelly lyssnade till historien hade hon sett sig omkring i rummet. Trebäddsrummet var möblerat lite annorlunda än Nellys och Andréas rum. Det fanns ett stort takfönster och under det stod ett skrivbord. På ena sidan rummet stod en våningssäng och på andra en vanlig, likadan som Nellys och Andréas. Fönstret vette ut mot sjön och man kunde se hur den glittrade. Små kaskader av vatten kastades upp mot himlen när små fluffiga sälar hoppade upp från vattnet. Morgonljuset träffade vattnet och Nelly, Andréa och Billy kunde se en massa små regnbågar.

- Vad säger ni? Ska vi ta en promenad? Det ser ju fantastiskt ut, tillade Andréa och nickade mot fönstret.

Solen stod fortfarande lågt på himlen när Billy, Nelly och Andrea gick ut på gården. Det var tidig morgon och Billy gissade att det var någon timme kvar tills skolan började.

De tog en promenad i morgonljuset. Hela himlen skimrade orange och rosa och alla tre uppfylldes av ögonblicket. Alla tre var de vana vid Älvös vackra natur, men här var det på något sätt annorlunda. Bättre.

Andréa kom från en av de små byarna i norr på den högra halvmåneön, Fornaxhalvan. Både Billy och Nelly kom från den vänstra, Librahalvan. Ja, ingen av dem hade upplevt så här mycket magi förut.

Medan de tre vännerna sprang runt i gryningen kunde man känna något smyga sig in i luften, men bara om man kände efter noga. Det var magi. Men inte av den goda sorten...

- Vem är det där? utropade Billy.

Han pekade bort mot en plan yta utan så värst många träd. Nelly och Andréa vände sig ditåt. De såg ingenting, förutom en skugga från ett av träden där mannen nyss hade stått.

- Jag ser inget, sa Nelly.

- Äh, det var nog inget, sa Billy för att inte dra ner på stämningen. Han tittade mot platsen han såg mannen på. För innerst inne visste han att han hade sett någon. Men han sa inget till de andra.

Mannen pustade ut. Han var klädd i en grå kåpa med en huva som dolde ansiktet.

- Tur. Ungen fick nog inte syn på mig trots allt, mumlade han för sig själv. För mycket länge sedan hade han också gått här, hållit på med sådant där "skydda älven"-tjafs. Sedan hade han som tur var upptäckt vad hans krafter var bra för.

Trädets skugga rörde på sig och ena delen av skuggan frigjorde sig. Den rörde sig mot ingången till skolan. I skydd av mörkret under taket vid dörren reste sig skuggan upp och fick en gestalt.

- Smidigt, log mannen med kåpan, öppnade dörren och gick in.

Dörren knarrade. Varför gjorde den det? Tre huvuden vände sig ditåt. De såg dörren slå igen, tittade på varandra och rusade efter.

Billy, Andréa och Nelly sprang efter gestalten. De var honom hack i häl. Plötsligt girade han åt vänster, in i matsalen. Det var kolmörkt där inne, så mörkt att Nelly inte ens försökte hitta lampknappen.

- Billy! Hämta hjälp, viskade hon.

Det kändes läskigt i mörkret. Mannen kunde vara var som helst. När Billy insåg det skyndade han ut ur rummet efter hjälp. Han sprang. Än åt vänster, än åt höger. Han visste inte vem som kunde hjälpa. När han kom till ett öppet fönster stannade han till. Det var en tidig timme, det gick fortfarande att se några av stjärnorna. Men det var något konstigt med dem. De bildade en stjärnbild som såg ut som en pil. Och den pekade mot en mindre stjärna. Billy visste inte varför han gjorde det, men han sträckte ut handen. När han drog in den genom det runda fönstret igen flämtade han till. Det lyste från hans hand. När han öppnade sin kupade hand låg där den lilla stjärnan. Han visste inte hur den kom dit, men han visste vad han skulle ha den till.

Han lade in i sin högsta växel och rusade mot matsalen. När han var där öppnade han handen. Ljuset flödade mot Nelly och Andréa som tacksamt tittade upp på honom.

Mannen stod på andra sidan av rummet och vrålade av synen av ljusskenet. Förblindad rusade han mot utgången, knuffade sig förbi Nelly. Hon rös av kylan han utstrålade.

Mannen undrade hur pojken hade vetat att han skulle använda ljuset. Skuggor som han tål nämligen inte ljus.

Hans chef skulle nog bli arg. Han hade misslyckats.

- Jag kommer tillbaka snart, tänkte han och sprang ut från skolområdet.

Nelly, Andréa och Billy pustade ut. Ingen av dem orkade prata om det som hänt. När Billys ljussken lyste upp matsalen hade de sett vad klockan var, halv fyra. Några timmar tidigare än de trott.

De vandrade som zombies mot sina rum, gick och lade sig utan ett ord. Men det var ingen tryckande tystnad. Den var vilsam och skön. De alla tre somnade direkt.