Okänd bekantskap
När mina ögon vilar på hans gestalt, känns han så bekant.
Men ändå som ett okänt äventyr, som medför väldiga bestyr.
Jag kan så mycket om de andra, för de har suttit ner och låtit oss andas.
Honom älskar jag mest, även om mina vänner liknar honom vid pest.
Ifall han ser något i mig förblir ovisst, för det enda jag vet är min brist.
Han känner sig oförstådd och svag, jag vill vara flickan i han känner behag.
Om vi en stund får talas vid, hoppas jag att det blir inom den närmsta tid.