Låt mig vara
Varför behöver de bry sig?!
Hur jag lever ska väl inte vara deras sak.
De kan bry sig om sig själva i stället,
men nej, de pekar, viskar, skrattar,
som om mitt liv vore underhållning.
Samma ställe.
Samma ord.
“Hon färgar sitt hår med boxfärg,
det är så dåligt för håret.”
“Hon gillar grönt,
men det är fel färg, grönt är för killar.”
“Hennes kläder är barnsliga, hon härmar mig,
hon köper billigt, second hand.”
“Hennes hudvård är värdelös,
hon borde ha mer smink,
mer tjejig, hon försöker för mycket.”
Och alltid, alltid är dom:
“Kolla bästis, jag har köpt ett nytt gel lack.
Jag har köpt Nail extensions.”
Och sekunden efter:
“Hon använder lösnaglar,
hon använder nagellim,
det är såå dåligt för naglarna.”
Jag skrattade med dem.
Lite för högt.
Lite för osäkert.
För att inte bli nästa.
Men sedan hör jag mitt namn.
Riktat mot mig.
Och plötsligt är jag den konstiga.
Den barnsliga.
Den galna.
Jag är inte barnslig, konstig, galen.
De har bara valt att kalla mig det.
Och jag har funnit mig i det.
Jag var förut den “smarta tjejen som kommer komma långt i livet”.
Men nu är jag den galna tjejen.
Hon som ljuger och bara vill bråka.
Ord som skär in i mig,
som river, sliter, kväver.
Jag vill skrika, skrika så högt att väggarna spricker,
att deras ord studsar tillbaka och slår dem blodiga.
Jag vill använda samma ord mot dom
och se medan orden sliter upp deras kroppar
och gör dem blodiga.
Jag vill ha en pistol så jag kan skjuta dom
tills blodet slutar rinna.
Men inget ljud kommer.
Inget skydd.
Inget som stoppar dem.
Det de ser är en glad tjej.
Som skrattar, ler, håller masken,
håller med om allt.
Som vill vara som alla andra men misslyckas.
Som försöker för mycket.
Men det de inte ser är mig.
När jag är ensam i mitt rum, LED-lightsen på,
musiken dunkar, telefonen burrar till.
Hoppas att det är dem.
Men nej, det är bara Melodifestivalen-appen
eller Hallon som skickar att jag har obegränsat surf i 24 timmar.
Jag vill bara att de ska se mig.
Acceptera hur jag är.
Hur jag klär mig.
Hur jag sminkar mig.
Hur mitt liv är.
Men de ser bara masken.
Skrattet. Leendet.
Och jag blir den konstiga, den barnsliga, den galna.
Jag har lärt mig:
De som alltid snackar skit om andra
är de som själva är tomma, fega, patetiska.
De behöver trycka ner någon annan för att känna sig större.
De ser aldrig sanningen.
De ser aldrig mig.
Men jag samlar elden inom mig.
Jag låter orden bränna, låter ilskan växa
tills den river hela kroppen.
Jag tänker på hur mycket jag förstår,
hur mycket jag ser.
Hur mycket jag är, trots dem.
Jag sitter ensam, musiken dunkar, LED-lightsen lyser,
telefonen bredvid, hoppfull.
Och i den tystnaden, i den ensamheten,
är jag starkare än de någonsin kommer förstå.
För masken är inte allt.
Skrattet är bara skydd.
Men bakom fasaden finns jag.
Och jag är mer än deras ord.
Mer än deras skratt.
Mer än deras gift.
Klaga inte på mig.
Kolla på er själva.
Tvätta bort det där sminket.
Skrubba den jävla fläcken.
Kan ni bara hålla tyst, vara riktiga kompisar
och inte bry er om skitsaker.
Var riktiga människor, inte fejk.
Snart kommer alla vara likadana.
Alla kommer vara robotar.
Programmerade likadant, pratandes likadant.
Alla är olika.
Men ni vill att alla ska vara likadana.
Dom där himla likriktarna.
Om alla är likadana kommer samhället förfalla
Jag kommer gå fram till en tjej på stan och säga:
- Hej Viola! då tjejen kommer svara med:
- Jag är inte Viola, sorry, och jag bara skäms.
Jag hoppades och hade fel
Alla kommer blanda ihop varandra,
ingen kommer se vem som är vem.
Ni kan absolut vara likadana,
men jag är en egen person
Som vill vara känd för sin smarthet,
inte galenhet
Sådant som jag har gjort i livet,
lyckats med, inte misslyckats med
Varför i helvete behöver ni bry er,
hur jag lever ska ni fan inte bry er om,
bara håll tyst och låta mig skriva min egen historia.
Bara för att någon är annorlunda
så betyder inte det att den är hemsk,
konstig, barnslig, galen.
Jag är inte rädd för mörkret längre
eller monstret under sängen.
För jag är nu mörkret du aldrig vill vara i
och monstret som alla är rädda för.
Jag öppnade fel dörr där ondskan var,
och nu har den tagit över mig
Men den behövde inte ta över er,
för ni är ondskans härskarinnor.