Ditt kvitto

Jag följde efter honom in i den trånga butiken. Mannen i kassan log åt mig, när Alfred fortsatte in i rask takt. Jag nickade till hälsning.

Han var omringad av en massa småsaker på bordet, alltifrån godisaskar till magneter och tändare. Framför honom, på väggen, stod teven på.

Det var en solig aprildag och vi skulle åka till idrotten, men hann klämma in ett lakritsinköp innan bussen avgick.

Doften av sötma omsvärmade oss när vi ställde oss vid lösgodiset. Längs väggarna fanns hyllor med alla sorter jag älskade och inte visste fanns, det luktade underbart. Jag kunde se hur det tindrade i Alfreds ögon.

Han hittade en påse och vecklade varsamt upp den. Sedan gick han fram till dödskallarna, min favorit. Han vände sig om mot mig och log sitt fina leende, med den där kärleksfulla blicken och vackra läpparna. Han skopade upp ett par och hällde ner i påsen utan att missa, säkert tack vare vana och erfarenhet.

Jag stod lutad mot en vägg, med armarna i kors och betraktade honom när han gick mellan hyllorna. Här hade han hittat sann glädje, dessa små moment i livet som gör det värt att leva. Här hade han ingen att råka i luven på. Men rätt som det var stack han ner handen i en låda och greppade tag om en handfull inplastade karameller, sedan stoppade han snabbt ner de i fickan och tittade sig omkring för att säkerställa att ingen hade sett.

Jag visste att han snattade, det var inget nytt. Men med mig? Paniken fick mig att slå ner blicken i marken och låtsas som att jag inte såg. Håret föll över ögonen och det kändes med ens som att jag var mer skyldig än honom. Jag försökte blinka bort tårarna. Varför var jag så dum och tro att han förändrats? En gång tjuv, alltid tjuv. Eller hur?

- Jag är klar nu, förklarade han och ställde sig framför mig.

Det lät så enkelt och vardagligt. Han rullade ihop den grönrandiga påsen med ett högt prassel och började oberörd gå mot kassan. Jag följde tveksamt efter honom och sneglade på den utputande jackfickan. Jag hoppades nästan på att han skulle ta upp dem och betala för dem, men så godtrogen kunde jag ju ändå inte vara.

Han förklarade att han behövde gå, utan att möta min blick, när han betalat för godispåsen. Som om han ville komma undan snabbt, även från mig. Jag log ett snett leende och mumlade något om att jag skulle komma senare, besviken på hans så kallade ärlighet. Han knölade ner godispåsen i sin nästan fulla ficka och tog ett par raska steg ut från affären.

Jag drog ett djupt andetag och lyfte blicken. Mannen i kassan stod och knappade på sin dator, han hade inte märkt mig.

- Hej, sa jag, men märkte att det snarare lät som en fråga med min instabila stämma.

- Hej! svarade han glatt och tittade överraskat på mig, han liksom väntade sig att jag skulle slänga upp något på disken.

- Euhm, killen före mig, han tog lite saker. Jag vill betala för dem, nästan viskade jag.

Mina händer darrade och jag kände hur mina kinder pulserade och ändrade färg.

- Va?! Vadå? utropade han och kastade flyktiga blickar ut mot skyltfönstret där Alfred försvunnit utom synhåll.

- Några karameller, jag tror de skulle gå för tio kronor eller nåt, förklarade jag besvärat. Rösten var lite klarare, men mötte fortfarande inte mina förväntningar.

Mannen rynkade lite på ögonbrynen när han matade in siffrorna på sin skärm. Kanske förstod han min inre strid, eller så fattade han ingenting och litade på att jag visste vad jag gjorde. Jag visste knappt själv.

- Tio kronor då, vill du ha kvitto? frågade han enligt rutin och drog en hand genom håret.

- Aa tack, svarade jag snabbt och fumlade fram mitt kort.

Jag betalade och tog omsorgsfullt emot kvittot. Alfreds frihet, betalning och räddning. Utan att han ens visste om det, för den här gången.

Det blanka lilla pappret kändes ömtåligt mellan mina fingrar och jag behövde känna efter att marken var kvar under mig. Alla känslor sköljde över mig på en gång och jag kunde inte strukturera några av tankarna som studsade fram och tillbaka.

Mitt samvete kändes fortfarande inte fläckfritt, mannen i kassan hade väl ny respekt för mig, men Alfred skulle bli så besviken om han fick reda på det. Fast det var han som gjort fel, jag var trots allt så lojal jag kunde bli.

Jag lunkade ut från butiken med händerna djupt nergrävda i fickorna. Axlarna var uppdragna till öronen och i ögonvrån såg jag människor som obesvärat gick förbi. För dem var det en helt vanlig dag, eller kanske till och med en bra dag. Fåglarna kvittrade ju fortfarande och lukten av godis hade inte lämnat mig. Men det kändes inte lika fint längre, som om jag inte förtjänade att njuta av det.

Vid busshållplatsen kunde jag se honom sitta på en bänk och observera duvorna som spatserade fram och tillbaka i sitt lilla följe. Solen skymdes av mörka moln och vindarna tog tag i mitt hår. Allt såg så mycket tråkigare ut, som om det speglade vad jag kände.

Jag fick en idé. Jag ökade takten och gick raka vägen mot honom, utan ett ljud. Jag var alldeles bakom honom och kunde höra hans snabba andetag.

- Ditt kvitto, sa jag, och räckte fram den vita lilla papperslappen.

Han tittade upp på mig med stora, mörkblå ögon och halvöppen mun. Sedan tog han förbryllat kvittot ur min hand och läste. När han förstod vad det var sjönk han ihop och lät pappret sorgset dala ner på marken, precis som när ett dött höstlöv faller från sin gren. Jag visste inte om han var arg på mig, eller skulle han brista ut i hånskratt?

Det gick en stund och ingenting hände, han varken rörde på sig eller sa något. Livet runt oss fortsatte, men i vår lilla bubbla stod det stilla. Jag vände på klacken och satte iväg mot motsatt håll. Jag hade verkligen inte tänkte genomlida en idrottslektion med honom, jag skulle hem och inget kunde få mig att ändra mig.

Jag kunde nästan känna hans emotionella frånvaro, han satt säkert kvar där med ryggen vänd mot mig. I mitt inre kunde jag se hans tomma blick och livlösa fingrar. Kanske skulle bussen komma, stanna, släppa av och på, och köra vidare. Alfred skulle sitta kvar på bänken, med nerböjt huvud och mörkbruna lockar hängande ner i ansiktet.

Lite senare på dagen fick jag hans meddelande. Sms signalen skrämde mig och jag ryckte till innan jag sträckte mig efter telefonen på skrivbordet.

”Vad vill du att jag gör med kvittot?” hade han frågat. Det lät så oskyldigt, men jag visste att det döljde sig ett mörker innanför hans vackra murar.

”Vad du vill, planen var väl ändå inte betala” svarade jag kortfattat och ironiskt innan jag lade ifrån mig telefonen på stör ej.