Älvens beskyddare - Del 3: Det var en gång tre vänner

Nelly kände hur hon flög fram. Det pirrade i magen. Plötsligt stannade hon.

- Jag är framme, gladdes hon. Hon tittade på den pampiga byggnaden framför henne. Wow, tänkte hon. Hon såg barn här och var på gården.

- Hej, sa hon till en tjej med brunt lockigt hår och gröna ögon. Tjejen tittade på henne. En annan tjej med gult hår och blå ögon stod bredvid. De såg ganska märkliga ut, tänkte Nelly.

- Vad heter du? frågade Nelly.

- Jag heter Andréa, du då? Jag är elva.

- Jag heter Nelly. Förresten är jag tio.

Hon log blygt. Andréa log, Nelly också och hon tänkte: jag har redan en vän!

De gick omkring lite och pratade. Andréa verkade tuff och cool. Plötsligt avbröts deras samtal av en röst. De tittade upp och såg att det var en högtalare som lät. Rösten harklade sig och sa:

- Alla nya på H.U.F.U.M till fontänen!

De såg sig omkring efter fontänen. Där var den! En enorm fontän som var i marmor, precis som själva skolan.

- Där är fontänen! ropade Nelly.

- Vi springer, svarade Andréa.

När de kom fram var en massa barn redan där. Nelly kände igen några från träffen med Ugglan förut. En lärare gick fram och sa:

- Hej alla barn. Under tiden ni är här kommer ni bo i rum: tre och tre i några rum,

och två och två i andra. Lunchen är klockan tolv idag och imorgon. Alltså snart är det lunch. Och på helgerna är det aktiviteter som ni får gå på, och annars är det lektioner.

Läraren tittade på klockan.

- Ojsan! Det är lunch om fem minuter. Ni ska få en karta så ni hittar här. Det är ganska stort, han skrattade till.

Andréa och Nelly fick en karta och letade sig fram till matsalen. Efter en stund hittade de fram. De flesta hade redan kommit fram, men de letade upp ett ledigt bord och ställde ifrån sig sina väskor. Några jackor behövde dem inte, det var en varm vårdag. Sedan gick de och ställde sig i matkön.

- Mumsigt, sa Nelly. Hon och Andréa hade precis tagit mat och gått och satt sig.

- Köttbullar och spagetti, det är gott, det kan jag hålla med om, sa Andréa och högg sedan hungrigt in.

- Hallå, sa en röst försiktigt bakom Nelly och Andréa. Flickorna vände sig om och fick syn på en ganska kort pojke med gult hår, gröna ögon och fräknar.

- Får jag sitta här? Det finns inga fler bord, sa han blygt.

- Ja! svarade Andréa och Nelly i kör.

Under lunchen satt flickorna och pratade högt i mun på varandra medan nykomlingen bara satt tyst. Nelly märkte det och vände sig mot honom.

- Vad heter du? frågade hon den lite märkliga killen som bara satt tyst.

- Jag heter Billy, svarade pojken som tydligen hette Billy.

- Hej Billy, jag heter Andréa, blandade Andréa sig in i samtalet.

Billy svarade:

- Hejsan Andréa. Kul att träffas.

De hade ätit upp ganska fort, och var just i färd med att ställa disken i plastbackar.

- Det är ju aktiviteter i eftermiddag, så vi måste gå ut snart, sa Andréa.

Nelly kom att tänka på väskorna och föreslog att de skulle lägga ifrån sig dem vid fontänen.

- Toppen, svarade Billy glatt och Nelly förundrades över att han inte verkade vara nervös längre.

De sprang ut på gården och väntade på att aktiviteterna skulle börja. De lade väskorna lutade mot kanten av fontänen, som Nelly hade tänkt ut. Sedan lekte de kull. Just i det ögonblicket som Nelly skulle blivit tagen ropade läraren, som hade pratat med dem tidigare, att det var dags för aktiviteter.

När Nelly, Andréa och Billy kom fram till läraren, som fortfarande inte hade presenterat sig tillsammans med flera andra barn, ansåg läraren att det var dags att börja.

- Är alla här? frågade han. De flesta mumlade ja och det räckte till svar för läraren. Han delade upp lag och sedan lekte alla barn flaggan tillsammans.

Efter en timme var det fri lek i trädgården. Andréa, Nelly och Billy gick omkring och pratade och utforskade skolan.

Nelly sa:

- Skolan ser nästan ut som ett slott, och Andréa och Billy höll med. Billy såg sig storögt omkring och verkade tycka att det var vackert här med äppelträden som blommade för fullt en sådan vacker vårdag, prästkragarna som sträckte på sig mot ljuset och älven som glittrade i solen. Nelly kände en bris rufsa om hennes hår och kände hur underbart det luktade av alla blommor. Hon och Andréa var lika upprymda som Billy.

Nelly sa:

- Det stämmer verkligen att magin gör naturen super-duper-vacker. Och ja, jag vet, det är så överallt på den här ön, men just här känns luften verkligen helt fylld med magi!

Billy stämde in.

- Men om ni fick välja, vilken kraft skulle ni ha då? frågade han sedan.

Andréa log och svarade:

- Eld vore coolt. Då skulle alla som är elaka få det hett om öronen.

Nelly skrattade lite åt Andréas svar och sa sedan:

- Jag skulle vilja kunna teleportera mig.

- Och jag vill få läkandets kraft, inflikade Billy.

Andréa kände att det var dags att göra något och frågade om hon och de andra kunde leka kull igen.

- Det var så roligt, sa hon.

- Jag vill, sa Nelly.

Billy svarade:

- Okidoki. Men bara en liten stund. Jag är trött.

Som för att understryka vad han just sagt gäspade han.

Sagt och gjort, de lekte kull igen. Men alla tre var trötta och en smula överväldigade, så det tog bara en kort stund innan de bestämde sig för att ta en paus.

De gick planlöst in igenom den stora ingången som såg ut som värsta slottsporten. Andréa, Nelly och Billy vandrade vidare i den breda korridoren, tog sedan av till vänster, in på en mindre korridor och plötsligt stod de framför matsalsdörren. Alla tre måste ha varit väldigt hungriga, eftersom de hade spatserat dit utan att tänka på det. På en lapp på dörren stod det med en snirklig handstil: "Det är valfritt vilken tid man äter middag".

Klockan var redan fem, de hade varit ute längre än de hade trott. Trötta och tacksamma kom de in i matsalen. Det var bara några barn där, så det var ganska tyst. Det tyckte Nelly var skönt.

Efter maten gick Nelly, Andréa och Billy runt inuti skolan. De hade fått nya krafter av att äta mat. Skolan var som sagt cool, den hade ett stort mysigt bibliotek, en mängd klassrum och ett mystiskt rum där man tydligen inte fick gå in utan en lärares tillstånd. Skolan var så stor att i ungefär två timmar gick de runt och tittade på allt som var så främmande för dem just nu men som skulle bli så välkänt. De fick till och med lov att få gå ut på balkongen på andra våningen. Därifrån hade de fantastisk utsikt över gården och älven.

Billy undrade just var han skulle sova, han kände sig fortfarande väldigt sugen på det. Då hörde de hur det sprakade i högtalaren. Nelly, Andréa och Billy spetsade genast öronen.

- Alla barn, när ni vill gå och lägga er måste ni hitta till korridor tre. På dörrarna står vem som sover var.

Alla tre var så trötta att de genast tog fram kartan och letade sig fram till korridor tre. Det var inte så konstigt att de inte hade hittat till den här korridoren. Det hängde ett färgglatt glittrigt draperi för ingången. Innanför draperiet låg en dunkelt belyst gång, med bänkar utför väggarna. Perfekt för att hänga, tänkte Andréa. Hon gillade den lummigt gröna nyansen på väggen.

Mellan bänkarna var det dörrar med namn på, skrivna med en tjock, grön penna. Nyfiket kikade de på dörrarna.

- Anders, Vivianne och Elissa, läste Andréa högt.

- Ingen av oss alltså, sa Nelly och gäspade stort.

Under tiden hade Billy börjat läsa på nästa dörr.

- Synd, mumlade han.

På den här mörkbruna dörren, identisk med de andra, stod nämligen hans namn tillsammans med några andra som de inte hade hört talas om på hela dagen.

- Vad är det? frågade Nelly. Sedan såg hon vad som stod på dörren. Andréa såg också det.

Hon sa:

- Du kommer att lära känna dem. Ingen fara.

Sedan lade hon sin hand på Billys axel.

- Men det var ändå typiskt, lade Nelly till.

Billy gick tveksamt in i rummet och sa:

- Hejdå och godnatt. Sedan stängde han dörren.

Nelly och Andréa gick vidare genom korridoren. De läste uppmärksamt vad det stod på alla dörrar.

- Nelly och Andréa står det här, förkunnade Andréa. De vandrade under tystnad in i rummet eftersom de var så trötta att de inte orkade prata.

På vardera sidan av rummet fanns en fanns en säng. Det fanns också ett skrivbord i rummet. Ovanför sängen på höger sida stod det "Nelly" på en skylt i orange, så hon gick enkelt fram till sängen på den sidan och dråsade ner i den. Hon brydde sig inte om att hon inte ens bytt om till pyjamas. Inom tio sekunder hade hon somnat.