Fattigdomen
Uti fattigdom jag led, att förtära blott förfall, så förgicks det simpla livet, jag gick ensam, trött och kall.
Med de tankarna jag bar, sorg för tung att vila kvar, tapperhet trots svagheten, livet var min enda vän.
Handen var så kall, och vintern all min skräck, jag grät en ensam gråt, då dagen led mot natt.
Min hunger bad mig gå, trots natten som föll på, i längtan efter dag, förblev jag bara svag.