Rockie och Milla

Jag hade precis somnat och vaknade efter sju timmar med en stor duns mitt ute i ingenstans. Jag trodde jag var i skogen men var inte helt säker, eftersom det var så mörkt. Jag såg konturerna av träd och buskar men tänkte inte så mycket på det.

- Var är jag egentligen? frågade jag mig själv tyst.

Jag satte mig ner och skrev lite i min dagbok som jag alltid hade med mig.

” 28 juli 2034.

Kära dagbok. När jag vaknade så var jag mitt ute i skogen! Ingen aning om varför. Aja, måste i alla fall försöka hitta hem nu. Ses sen dagboken.”

När jag skrivit färdigt så satte jag mig på mig en jacka som jag hade haft som täcke och började gå. "Knak", först blev jag rädd men vande mig efter en stund. Men knaket kom bara närmare och närmare. När jag gick och tittade framåt så såg jag plötsligt en gigantisk skugga över mig. Jag tittade bakom mig men där var inget.

- Har jag blivit galen?

Skuggan kom tillbaka. Den här gången tittade jag så snabbt bakåt att det knäckte till i min nacke. Där bakom stod något som egentligen inte fanns kvar här på jorden. En livs levande dinosaurie. Jag stod och stirrade på den hur länge som helst, trodde jag i alla fall, det kändes som timmar men var nog bara sekunder.

- K-kan du hjälpa mig? frågade en liten bebisröst uppifrån.

- Kan du prata? var det enda jag fick fram.

- Ja det är väl klart, annars hade du inte kunnat höra mig, sa hon, fast lite modigare den här gången.

- Javisst ja, tänkte inte på det. Men vad ville du ha hjälp med?

- Min lillebror är jättesjuk och jag behöver hjälp med att hitta en medicin.

- Såklart jag kan hjälpa dig, vi ger oss av nu direkt! Måste bara skriva en sak.

”Hej dagboken. Du kan aldrig gissa vad som hände nyss! Jag träffade en levande dinosaurie, som dessutom kan prata! Jag ska hjälpa henne att hitta medicin till hennes sjuka lillebror. Hon verkar faktiskt snäll, men man vet aldrig … Nu måste jag gå.”

Jag klättrade upp på dinosauriens hals och satte mig skönt uppe på huvudet.

- Förresten vad heter du? frågade jag.

- Milla, vad heter du?

- Rockie.

- Coolt namn.

- Haha tack, ditt med.

Efter fem timmars vandrande så var vi äntligen framme.

- Det är i en stor blå flaska. Inne i en kista direkt till höger, sa Milla till mig.

Jag hoppade snabbt ner och sprang in. Det fanns tre stycken kistor där. Men flaskan fanns ingenstans.

- Det finns ingen flaska här!

- Då måste den vara i Tyskland, sa hon tyst så ingen mer än hon själv kunde höra.

Jag hoppade upp på henne och vi fortsatte vårt äventyr. Helt plötsligt så var vi i Tyskland. Jag hade ändå inget att göra här uppe så jag passade på att skriva lite.

”Tjenare dagboken. Vi var för ett litet tag sen i Malmö, tror jag. Där var det ett litet skjul som medicinen skulle vara i. Men där fanns det ingenting så nu är vi tydligen i Tyskland. Det gick så himla fort att ta sig hit, alltså max tio minuter. Nu så ska vi i alla fall hitta flaskan här. Skriver mer sen hejdå!"

Milla sa att flaskan skulle finnas under marken. Hon gav mig instruktioner hur jag skulle hitta den. Så här var de:

1. Klättra ner i brunnen.

2. Gå långt rakt fram och när man kan svänga höger och vänster tar du vänster.

3. Gå rakt fram igen och sväng höger vid nästa.

4. Det kommer vara en väggmålning med en stor elefant på och då ska du slå på elefantens näsa. Då kommer det att visa röda laserstrålar som du verkligen INTE får nudda.

5. När du klarat alla laserstrålar spring fort fram till nästa målning.

6. Målningen kommer vara en blomma och då ska du slå hårt på blomman och då kommer 3 st kistor komma fram.

7. Du får absolut INTE öppna den i mitten eller den med lila lock.

8. Sen tar du flaskan i den rätta kistan och klättra upp på stegen som är till vänster.

Jag hoppade ner i brunnen och sprang fort fram och sen vänster. När jag efter en stund kom till elefanten klarade jag laserstrålarna direkt. Framme vid blomman slog jag på blomman och kistorna kom fram. Jag öppnade inte den lila eller den rosa eftersom den var i mitten. Men till höger var en gul kista och i den var de en flaska med någon konstig vätska i. Jag klättrade upp och hittade Milla direkt. Hon stod i utkanten av staden. Jag sprang dit och visade flaskan.

- Perfekt, nu åker vi till min lillebror.

- Javisst. Var är han?

- I Polen.

En timme senare var vi framme och jag såg en hel dinosauriefamilj. Mamman hette typ Heidi och hennes lillebror hette Axel.

- Gud tack så mycket, sa mamman.

- Äh, ingen orsak.

- Måste du fara nu? frågade Milla sorgset.

- Nej, inte än tror jag, svarade jag och log.

- Jaa.

*Bip* *Bip* *Bip*

- Det låter precis som min väckarklocka, sa jag tyst och vaknade jag hemma i min säng.

- Var det bara en dröm, sa jag tyst och besviket.

Jag ställde mig upp och såg en lapp på mitt skrivbord.

”Hej Rockie! Tack så himla mycket för hjälpen. Utan dig så hade Axel inte överlevt. Synd att du for! Du är alltid välkommen. Saknar dig/Milla.”

- Det kanske inte trots allt var en dröm, sa jag med hopp i rösten.