Den ensamma Stina

Hunden Stina satt ensam i sitt hus framför brasan. Stina var ensam och hade nästan inga vänner. Hon ringde hennes enda vän hon hade och det var fjällräven Minna. Stina ringde till Minna.

- Hej Minna vill du gå ut på en promenad?

- Så klart, sa Minna.

Dom skulle träffas utanför Minnas hus.

Stina knackade på hos Minna. Men Minna öppnade inte dörren. Det var Minnas mamma som öppnade istället.

- Minna är borta! skrek mamman.

- Vaaaaaaaa! skrek Stina. Min enda vän i hela mitt liv är borta! Men jag ska hitta henne åt dig, men också åt mig. Jag börjar leta nu!

- Tack så mycket, sa Minnas mamma. Du får be mig om hjälp hur mycket du vill.

- Okej, sa Stina. Får jag ställa ett par frågor?

- Så klart, sa Minnas mamma.

- Kom vi går in. Vill du ha ett glas saft? frågade Minnas mamma.

- Gärna, sa Stina. Okej fråga ett: Vart såg du henne senast?

- Jag tror det var när hon satt och åt mellanmål.

- Får jag jag kolla i hennes rum? frågade Stina.

- Ja, vänta lite bara. Jag ska först kolla om det finns någonting som är privat där, som hennes dagbok eller så, sa Minnas mamma.

- Men vänta lite, vad heter du egentligen? frågade Stina.

- Jag heter...jag heter Sofi... sa mamman sedan.

- Okej, sa Stina. Det hette hon som smet ut från fängelset här om dagen!

- Eehh..., stakade sig "mamman".

Sofie som hon tydligen hette hann inte gå upp på Minnas rum innan Stina sa att hon skulle gå hem för att det började bli sent.

När Stina hade gått ut så träffade hon spindeln Knut som var ute och gick. Knut gick i hennes skola. Han var ganska snäll. Han hade inte heller så många kompisar vad Stina visste.

- Vet du något om tjuven som rymde från fängelset? frågade Stina.

- Det gör jag. Men du får inte berätta om det för någon, sa Knut.

- Jag lovar! sa Stina.

Fortsättning följer i Del 2.