Att inte veta
Mitt program i mitt huvud har styrt hela mitt liv och ofta undrar jag om det verkligen är rätt.
Vad som egentligen är jag och den rätta vägen för mig.
Jag vet all bullshit om att det inte finns någon rätt väg och att allt bara är olika typer av val.
Det jag också vet är att mitt och nästan allas undermedvetande styr mer än det medvetna och att jag har ett liv som är väldigt utstakat, inte som när jag tex var 17 år osv...
Jag verkar inte veta vad jag vill, vem jag egentligen är.
Det jag levt och älskat under perioder är glömt och dömt av omgivningen och av mig själv som typ opassande och inte tillräckligt andligt eller wtf passande för andra.
Men jag är glad över en hel del av mitt liv som andra fördömde och fördömer.
Jag älskade att dansa naken i vissa stunder och att umgås med mycket olika människor som jag inte har kontakt med längre.
Allting var inte bara ytlig skit eller vad jag drar för svarta slöjor över det som är en del av mig och som jag inte längre är..
Jag trivs inte med who I have become.
Det är en klädsel som långsamt stryper mig och har gjort så i många år. De livsfarliga tankarna om att jag är för gammal och att allt ändå är över nu.Att jag inte är vacker, attraktiv eller ens kan uttrycka mig på olika sätt eller passa in i olika omgivningar.
Känslor av ensamhet, åldrande, överlevnad, uppgivenhet, och att bara ha jobb och pengar.
Som ett sjukt spel för att upprätthålla en fasad för mig själv och andra att jag fungerar.
Ja, fungerar, men var är min själ, min leklust, min nyfikenhet och mitt sanna jag?
Var är alla de jag umgicks med och de jag funderar över ibland men som jag inte tror att jag kan hänga med längre?
Att jag själv inte vill bli besviken och sårad igen.
Har konstruerat mitt liv så jag är upptagen av alla affärsprojekt hela tiden och aldrig ens någon stund över. Så att det inte blir oro i min stumma värld.
Olycklig utan att känna något, för det har jag inte tid med.
Hänger i ett trasigt äktenskap och håller ut. Vågar inte ens titta utanför och är rädd för att förlora den enda kärlek som jag tycker mig ha.
Verkar ju ha förlorat allt och alla andra redan.
Alla snackar ju så otroligt mycket skit om mig överallt.
Hur blir det bättre än så här?
Vad mer är möjligt?
Vågar jag ta av mig masken och se "verkligheten" och ta mina stapplande steg, resa mig upp om jag faller, se vart jag vill gå, och bara testa mig fram?
Att det inte är så läskigt och farligt som jag fått för mig?