Silver

Ni är guldet.

Det syns i sättet ni väljer varandra, som om resten av världen bleknar bort.

Era skratt hittar alltid tillbaka till samma plats, era steg går alltid åt samma håll.

Och jag står bredvid.

Som silvret.

Inte fult. Inte värdelöst.

Bara aldrig först.

Aldrig det självklara valet.

Jag blir den tredje skuggan på bilden, den extra stolen vid bordet, namnet som glöms bort när planerna redan är gjorda.

Jag frågas inte.

Jag får höra efteråt.

När ni redan har bestämt er, när ni redan har valt.

Och varje gång händer något inom mig, något litet som går sönder.

För det är svårt att tro på sitt eget värde när ingen verkar välja det.

Ni går arm i arm genom korridorerna, som om ni hör ihop.

Jag går bredvid ibland.

Men aldrig med.

Bara nära nog för att se allt jag inte är en del av.

Och kanske låter det löjligt.

Det är ju bara vänskap.

Bara rast efter rast. Dag efter dag.

Men regn blir till översvämningar, och små sprickor kan få hela hus att falla.

Till slut började jag tro på det ni visade mig.

Att jag var silvret.

Att ni var guldet.

Att jag alltid skulle komma tvåa.

Att någon som jag inte kunde vara någons första val.

När jag tittar i spegeln nu ser jag inte bara mig själv.

Jag ser varje gång jag inte blev vald.

Varje gång ni gick iväg tillsammans.

Varje gång mitt namn stannade kvar på fel sida av er vänskap.

Och allra mest hör jag de där orden:

"vi vill nog bara att jag och hon vill matcha."

Som om vänskap är en färg.

Som om människor är smycken.

Som om vissa lyser mer än andra.

De orden fastnade.

Inte i mina öron.

I mitt självförtroende.

Nu tvekar jag innan jag pratar.

Nu undrar jag om jag stör.

Nu frågar jag mig själv saker som ingen människa borde behöva fråga sig.

Är jag tillräckligt bra?

Tillräckligt rolig?

Tillräckligt värd att välja?

Och det gör mig arg.

Inte den högljudda sortens ilska.

Den tysta.

Den som bränner bakom revbenen när man ligger vaken på natten.

För jag gav er aldrig en anledning att få mig att känna så här.

Jag gav er min vänskap.

Och ni gav mig känslan av att alltid vara den som blir kvar.

Men kanske har jag haft fel hela tiden.

Kanske är jag inte silvret.

Kanske är det bara ni som aldrig lärde er att se hur mycket jag glänser.

För silver är också äkta.

Silver är också värdefullt.

Och en dag kommer jag sluta jämföra mitt ljus med ert.

En dag kommer jag sluta vänta på att bli vald.

Och då kommer det inte längre göra ont att ni valde varandra.

För då har jag äntligen valt mig själv. 🩶✨