Tågstationen
Emma tittade ut på det gröna landskapet som susade förbi genom fönstret i tågvagnen. Hon var på väg till sin mormor, och skulle stanna där hela sommaren. Hon brukade tycka att det var kul att vara där när hon var mindre, men det var inte samma sak längre. Men det skulle förstås bli skönt också, att slippa se mammas ledsna ögon och småsyskonen som inte förstod. Emma satt och lyssnade på en ljudbok som hennes kompis rekommenderat till henne. "Som trolleri" av Mårten Melin. Hon hade inte kommit så långt än, men hittills tyckte hon att den var bra.
Hennes tankegång avbröts av tanten som satt mittemot henne. Hon frågade vilken årskurs Emma gick i. Emma mumlade att hon skulle börja i sjuan efter sommaren, och tanten verkade känna av att Emma inte var intresserad av att prata. Emma återgick till att stirra ut genom fönstret, och satt så ända tills tåget stannade.
Hon tog sina väskor och gick ut på perrongen. Hennes mormor skulle hämta henne, men hon syntes inte till någonstans så hon gick till kiosken som fanns på perrongen. Hon var jättehungrig. Allt var dyrt, som det brukade vara på tågstationer och flygplatser. Hon tog den billigaste korven med bröd och betalade. När hon fått korven gick hon och satte sig på en hård, kall stenbänk. Hon tog ett bett av korven och det brändes i munnen. Hon spottade ut tuggan hon precis tagit på marken och andades in den svala juniluften. Den brännande känslan försvann och hon tog ett till bett. Nu började brödet falla isär och ketchupen rann ner på hennes händer. Hon svor tyst över sig själv för att hon inte tagit några servetter.
Det var då hon såg honom. När hon satt där med ketchup över hela händerna och ett sönderfallande bröd fick hon ögonkontakt med den finaste killen hon någonsin sett. Han log och började komma mot henne. Allt Emma kunde göra var att sitta frusen som en staty på bänken. När han kom fram presenterade han sig som Leo. Såklart att världens vackraste kille behövde heta Leo. Ett av hennes favoritnamn.
- Ska jag hämta lite papper åt dig? frågade han och väckte henne ur hennes tankar.
- Emma, var allt hon fick fram.
Han skrattade och gick iväg mot kiosken.
När hon inte längre kunde se honom började hon inse vad som hänt, och vilket dåligt första intryck hon hade gjort. Hon skämdes.
- Väntar du på någon? frågade han när han kommit tillbaka och räckte fram ett par servetter.
- Min mormor, svarade hon och började torka bort ketchupen.
Lite hade hamnat på hennes byxor. Hon frågade vad han gjorde här och han svarade att hans pappa jobbade i kiosken och att han brukade vara här ofta. Han gillade att kolla på alla människor och fantisera om vart de skulle och vad de skulle göra där. Emma gillade den tanken och skulle precis svara när hennes mormor kom och avbröt konversationen. Innan de sa hejdå skrev han sitt nummer på hennes arm med svart märkpenna och sa att hon skulle ringa.
Emma följde mormor till hennes bil som i en dröm. Det som hade hänt henne hände inte i verkligheten. Bara i böcker och filmer. Hon kände sig fjäderlätt.
- Vem var det du pratade med? frågade mormor när de satt i bilen.
Emma svarade bara med ett kort "Leo". Emmas mormor var inte av den pratsamma typen, och det var Emma tacksam för, för det var inte hon heller. Den korta bilresan hem till mormor satt de tysta och lyssnade på radion. "Heroes" av David Bowie spelades. Väl framme tog Emma sina väskor och följde efter mormor mot huset.
Varje gång hon var här blev hon tagen av hur vackert det var. Det röda tvåvåningshuset med vita knutar och murgröna som klättrade ner från taket. Trädgården med alla blommor som doftade lika gott som de var fina. Emma stannade upp för att ta in allt. Hennes sinnen svämmade över med lukten från blommorna, binas surrande, gräset som kittlade hennes fötter. Det enda som inte var bra var att hon fortfarande hade korvsmak i munnen. Hon kände att hon behövde borsta tänderna. Så hon gick in, förbi mormor som stod i köket och uppför trappan till övervåningen. Där gick hon in i gästrummet hon brukade använda när hon var här.
Det satt blommiga tapeter på väggarna och vita spetsgardiner i fönstret. Hon la väskorna på sängen och tog fram sin tandborste. Gick in på toaletten och borstade tänderna. När hon var klar började hon packa upp, la sina kläder i garderoben och ställde böckerna hon tagit med tillsammans med de som redan fanns i bokhyllan. Hon tänkte på Leo. Hon var för nervös för att ringa honom, hon visste inte vad hon skulle säga. Hon kunde nog göra det imorgon, det spelade väll ingen roll. Eller? Emma tänkte att hon kunde vänta och se hur hon kände lite senare.
Hon fördrev tiden genom att läsa en av mormors gamla böcker, en klassiker med gammalt språk. Det krävdes mycket fokus för att förstå vad som hände. Snart ropade mormor att det var middag, och Emma läste klart sidan innan hon gick ner till köket. Det doftade pannkakor, och Emma kände sin mage kurra. Pannkakor var Emmas favoritmat, och mormor gjorde de godaste pannkakorna. De satt tysta under middagen också. Emma funderade på Leo igen, på vad hon skulle säga om hon ringde. Hon kom på en grej och sa tack för maten till mormor.
Hon gick upp för trappan och skrev in hans nummer i mobilen. Hon tog några djupa andetag innan hon ringde. Det gick bara tre signaler innan någon svarade på andra sidan med ett glatt
- Det är Leo.
- Det är Emma, tack för servetterna innan, sa hon.
De pratade en stund och Leo frågade om Emma ville ses imorgon. Hon svarade att hon jättegärna ville ses och de avslutade samtalet. Emma kände sig återigen som om hon var i en dröm. Hon gick och la sig i sängen och tänkte på det som hänt under dagen, och somnade med löftet om att hon skulle få träffa honom igen.
