Nikita och Stormy - Del 1 - Flykten

Nikita suckade och hoppade upp på Stormy. Han gnäggade frågande som om han undrade vad som var fel.

"Ingenting Stormy, jag är bara trött på allt det här med att alltid bli jagad. Jag vill bara ta det lite lugnt, leva ett normalt liv som en normal sjuttonåring."

Hon suckade igen och skänklade på Stormy. Han travade glatt iväg och när de kom in i skogen började de galoppera. Det var som en lugnande behandling för Nikita. Hennes halvlånga, ljusbruna hår var samlat i en slarvig fläta och några hårstrån flög i ansiktet. Hon var en normal sjuttonårig tjej, men ändå inte. Hon hade för åtta år sedan blivit jagad runt hela landet för att hon råkat röra en magisk kristall, och nu hade hon en del av krafterna i blodet. Hon hade tränat upp sina krafter. De var olika, och kunde vara svåra att kontrollera. Hon kunde skjuta eld ur handen, och till och med flyga. Hon levde två olika liv. Den magiska tjejen, och den "normala" tonåringen. Hon hade behövt flytta runt och hade aldrig riktigt fått några ordentliga kompisar eller rutiner. Den bästa kompisen hon fått under alla år var en tjej som hette Wilma. Problemet var att hon imorgon skulle flytta ifrån henne. Därför var hon ute och försökte hitta Wilmas favoritblomma, blåklocka. Den skulle hon skapa ett halsband av.

Hon saktade av till skritt vid blomstersjön, som fått sitt namn efter alla olika sorters blommor som fanns runt omkring vattendraget. Hon gick ner i diket och plockade den finaste hon kunde hitta.

"Sådär Stormy, tror du hon blir glad?"

Stormy nickade till som för att säg ja och Nikita hoppade upp igen. Stormy satte av hemåt, det vill säga den lilla ettan som Nikita hyrde av en trevlig man vid namn Harald. Harald hade sett att hon var nyinflyttad direkt och också noterat hur ung hon var. Då hade han gett henne erbjudandet om en billigare hyra i byte mot lite sysslor och städning i hyreshuset. Hon hade tacksamt sagt ja till erbjudandet och nu moppade hon golven i huset och klippte i den lilla gräsmattan utanför. Det var det bästa stället hon bott på någonsin På andra ställen hade hon endast bott i ett tält, eller vissa gånger i någon övergiven lada eller bod.

Hon kom fram till lägenheten och tog fram nycklarna ur fickan. Nyckelringen hade en liten berlock med både en bild på henne och Wilma och en bild på hennes föräldrar och lillasyster, Marble, som hon lämnat kvar i sin hemstad. Hon öppnade lägenheten och gick in. Hon lämnade sina sneakers i hallen och gick in i sovrummet. Där satte hon sig tillrätta i sängen och började fixa berlocken. Sedan trädde hon den på ett snöre i brunt läder och knöt det fint. Sedan satte hon den i en liten ask med ett kort. I kortet stod det hur mycket hon älskade Wilma och att hon behövde ta sig vidare. Hon hoppades att de skulle ses snart och avslutade med "Kram, din Nikita." Hon satte det på skrivbordet och lade sig sedan för att vila. Ögonlocken blev tyngre och tyngre, och sedan...

BANG BANG BANG!

Med vidöppna ögon sneglade hon mot fönstret. Ett ansikte syntes där i skuggan. Sedan försvann det. Hon visste vad som hände. Han var på väg mot dörren. Hon tog sin redan färdigpackade ryggsäck och slängde på sig jeansen och tröjan. Sedan rev hon upp fönstret och koncentrerade sig. Flygningen kunde fortfarande vara svår. Sedan, med ett gigantiskt hopp, for hon ut ur fönstret och ut i den kalla natten. Just då hörde hon ett brak inifrån huset. Monstret var inne. Hon vände sig om för en halv sekund och såg att monstret spred ut sina skelettliknande vingar och flög efter henne. Hon flög så högt hon kunde, så snabbt hon kunde. Hon kunde höra suset från monstret som var tätt intill. Hon tänkte ut en snabb plan och gjorde en volt runt monstret, så att hon hamnade bakom. Det tog en halv sekund för monstret att förstå vart hon tagit vägen, men det var för sent. Den där halva sekunden som han hade kollat förvirrat framför sig hade Nikita redan skapat en eldboll, som hon skickade in i bröstet på monstret. Monstret kollade på henne med sina tomma ögonhålor innan det började ramla ner in i den täta skogen.

Nikita andades häftigt. Det hela hade gått så snabbt. Hon kunde inte ta sig tillbaka, det fanns säkert en massa vakter där som väntade på henne. Hon hoppades att Wilma skulle hitta avskedspresenten. Hon hann inte med att tänka på Wilma nu, hon satte fart ner mot stallet, det vill säga den övergivna gården, som Stormy fanns på. Hon dök in i stallet genom ett av de trasiga fönstren.

"Stormy? Är du vaken? Vi måste iväg nu", viskade Nikita.

Stormy öppnade ögonen och kollade på henne. Sedan var det som att han förstod. Han frustade och skrapade med hoven i marken. Hon hoppade upp och blundade. Hon samlade krafter för att sedan lägga händerna på Stormys bog. Ett orangeguldigt skimmer skapade ett band mellan dem. Sedan växte ett par gyllene vingar ut från hästens sidor och han flaxade stolt med dem. Sedan travade de ut och så småningom började de galoppera. Stormy tog ett jätteskutt och flög upp i himmelen. Dem flög till gryningen. Solen började titta fram mellan bergen och de landade på en klippa på berget. Där fanns ett gigantiskt träd, prytt med ljusrosa löv. Nikita hoppade av och Stormys skimmrande man och vingar försvann. Han var en normal häst igen. Nikita hoppade upp i trädets grenar medan Stormy la sig ner vid rötterna. Nikita suckade och satte sig ner på en tjockare gren. Det hade vart en galen natt. Ögonlocken blev tyngre, och denna gång, hann hon somna också.