Boahtte vahko
Kapitel 1
Buoris muv namma l Sofia ja dát la muv mujttalus muv ietjam birra. Muv iedne namma l Anna ja muv áhtje namma l Jakob.
Muv ieddne sån la sábme ja muv áhttje sån la ládde.
Det är inte så lätt i skolan för jag är van att prata samiska, men när jag pratar samiska kallar visa folk mig för lappjävel. Men jag är van det. Jag har inte så många kompisar. Samer är inte så populära i svenska skolan. Jag gick på Sameskolan i Gällivare men man kan bara gå på Sameskolan tills man börjar 7:an. Även om jag är same så måste jag kunna tro på vad jag vill. Ibland om dagarna i skolan så känns det som om jag har tappat språket. Om man inte kan samiska, är man same då?
Jaja, nu måste jag göra läxan. Det är min samiska läxa.
Ok, nu är jag klar med läxorna, dags att sova. Imorgon är det en hård dag.
- God natt mamma och pappa, sa Sofia.
Nästa dag
Å, det är nog det tråkigaste i hela värden, tänkte Sofia, men man måste väl gå till skolan i alla fall.
- Hej då mamma och pappa!
- Hej då, skrek mamma och pappa i kör.
När Sofia kommit till skolan gick hon till sitt skåp. Åh nej här kommer mobbarna, tänkte Sofia.
- Vad vill ni då? frågade hon Ludde och hans gäng.
- Vi vill bara fråga en sak. Kan du lära mej erat fjantspråk?
Sofia blev helt röd i ansiktet och började prata samiska. De andra i skolan tittade på henne. Hon var så arg på Luddes gäng att hon höll på att sprängas av ilska.
Okej, nu andas vi in och ut, tänkte Sofia.
Efter ett par andetag så blev hon lugn igen.
Kapitel 2
Sen blev det dags för NO. Sofia gjorde ingenting under NO-lektionen. Till sist frågade läraren:
- Sofia, har det hänt nått?
- Nej, svarade Sofia.
- Jag ser ju på ditt ansikte att nått har hänt.
- Okej, nåt har hänt, erkände Sofia.
Läraren frågade:
- Men vad är det som hänt?
Sofia ljög och sa att hon tappat en jätteviktig kula.
- Det är mitt jobb att se till att alla trivs i skolan och känner sej säkra, svarade läraren. Så berätta nu, Sofia. Är det nått som har hänt hemma?
- Nej, svarade Sofia.
- Så det hände på skolan?
- Ja, Ludde och hans gäng håller på och frågar om jag kan lära dem mitt töntspråk. Och då blir jag så arg. Och om det inte är Luddes gäng så är det andra som kallar mig lappjävel.
- Okej, bra att du sa det till mej. Sofia, man kanske vill släppa ut det man känner, sa läraren. Då kan du gå. Hej då Sofia.
- Hej då, sa Sofia.
Nästa dag
- Ludde och Sofia, kan ni två följa mej till mitt kontor? bad läraren.
Sofia sa ja, men Ludde sa nej.
- Det går snabbt, sa läraren.
- Jaja, okej, svarade Ludde.
- Ludde, jag hörde att du pratade struntsnack om Sofia, sa läraren när de kommit till hans kontor.
- Det var bara ett skämt, sa Ludde.
Läraren svarade:
- Även om man skojar om nån så behöver man inte säga mer och mer. Om Sofia sa sluta så sa du bara mer och mer. Nu får du skärpa dej. Om man säger stopp så är det stopp.
- Men Sofia sa inte stopp! sa Ludde.
- Du ser ju när hon blir ledsen, svarade läraren. Ska du då bara fortsätta?
Sofia var så glad, men Ludde var arg. När Sofia såg honom sa hon hej. Ludde svarade:
- Hej renen.
Man kunde se på Sofias min att hon inte alls var glad, men Ludde var så nöjd. Sofia ville bara slå honom.
Senare hade de mattematik. Sofia älskade egentligen matte, men hon var så arg att pennan höll på att gå i tusen bitar. Efter matten var slut hade dom håltimme.
Det är inte lätt att gå i skolan, men Sofia kämpade på och gav inte upp.
Kapitel 3
Sofia sov inte. Hon var inte trött. Hon satt och tänkte på om det är bra att jämföra folk. Hon satt länge med sin telefon.
Nästa dag
Det var lördag och Sofi gick till parken. Där träffade hon en ny tjej som hon gissade nyss hade flyttat dit.
- Hej, mitt namn är Sofia. Vad heter du?
- Jag heter Susan.
- Okej, sa Sofi.
Sofi frågade Susan om hon ville bli Sofias kompis. Susan sa ja.
Sofi var så lycklig. Men Sofia undrade om hon skulle säga att hon var en same eller inte. Sofia tänkte att Susan kanske inte ville vara hennes vän om sa att hon var same. Jag säjer det någon anan gång, bestämde Sofia.
Sofia och mamma skulle till affären Sofia ville ha en dagbok, men mamma sa att den var för dyr.
- Snälla mamma, bad Sofia.
- Jaja, sa mamma, sen fick Sofia dagboken.
Hemma började Sofia skriva:
“Buoris biejvvegirjje. Muv namma l sofia. Susanna la muv buoremus ráddna.”
Kapitel 4
“Doajvov dij lijkkubihtit muv mujttalussaj.”