SuperNora

Nora var en helt vanlig tjej. Hon var en människa. Nora var en människa med vanliga bekymmer, vanliga kompisar. Men hennes öde låg inte i staden. Hon var ämnad, från början, att söka sitt äventyr.

Kapitel 1.

Jag kände det varma vattnet mot mina fötter. Det var en ljummen sommarafton och mina föräldrar hade tagit med mig till stranden. Solen höll på att gå ner medan jag plaskade i havet. Då lystes himmeln upp av en blixt. Ganska väntat, egentligen. Himmeln var täckt av gråa moln. Mamma började som vanligt skrika på mig.

Hon tjöt om att elektricitet och vatten var farliga ihop, så jag makade mig upp mot vår rutiga picknickfilt. Luften hade blivit fuktig, så där som den blev ibland vid åskoväder.

Nästa dag var en måndag. Typiskt. Jag avskydde måndagar, precis som pappa. Vi var båda morgontrötta.

Mamma var den enda i familjen som gick upp typ vid fyra. Helt galet, enligt resten av världen.