Ensamheten
Tystsamt, öde, dött,
som förgjort och slut,
ditt liv finns inte mer,
det är allt du ser.
En liten murken villa,
du hör hur lärkan drilla,
skogen, grön och skön,
din ensamhet är bortglömd.
Ty allt du äger, mat och plagg,
är allt du nånsin kommer äga,
ingen människa du skall möta,
ingen vill dig veta om.
Du ägnar dina dagar åt livets orättvisor,
du jagar och du dödar,
du kommer själv att dö.
Säg minns du denna dag,
då du var ett jag,
du levde bland din sort,
ty glädjen den var kort.
Minns du då du sade,
"Nu går jag någonstans"
Ditt minne blev ett mörker.
Nu går du ingenstans.
Snart vet du inte om,
viljan du besitter,
du är ständigt sorgsen,
känslan den är bitter.