Aldrig nummer ett

Jag sprang tills lungorna brann.

Jag ändrade mig själv så många gånger att jag till slut inte visste vem jag var längre.

Jag blev tystare.

Snällare.

Roligare.

Mindre.

Mindre arg.

Mindre högljudd.

Mindre jag.

Bara för att få plats.

Bara för att kanske, kanske, för en enda gång,

bli vald.

Men det spelade ingen roll.

För varje gång jag trodde att jag äntligen hade kommit närmare, flyttades mållinjen längre bort.

Jag sprang efter något som aldrig var menat för mig.

Ert förstahandsval.

Er favorit.

Er person.

Jag kämpade för en plats som redan var upptagen.

Och det gör mig förbannad.

Inte på det sättet att jag vill skrika.

På det sättet att ilskan sitter fast i bröstet som glas.

För jag gav allt.

Och ändå var det aldrig tillräckligt.

Aldrig tillräckligt rolig.

Aldrig tillräckligt viktig.

Aldrig tillräckligt värd.

Ni tittade alltid förbi mig och såg varandra.

Som om jag var bakgrundsbrus.

Som om jag var någon som kunde bytas ut utan att det märktes.

Och vet ni vad som gör mest ont?

Inte att ni valde varandra.

Utan att jag kämpade så hårt för att bli vald av människor som aldrig ens funderade på att välja mig.

Så jag stod där.

Med sönderbitna naglar.

Med ett självförtroende i spillror runt fötterna.

Medan ni var solen och jag bara en planet som desperat kretsade runt er.

Men solen vände sig aldrig om.

Solen märkte aldrig hur mycket ljus den tog.

Så nu står jag här med alla misslyckanden i händerna.

Alla försök.

Alla gånger jag hoppades.

Alla gånger jag förlorade.

Och sanningen träffar hårdare än något annat:

Vissa människor kommer aldrig att välja mig först.

Oavsett hur hårt jag kämpar.

Oavsett hur mycket jag ändrar mig.

Oavsett hur mycket jag ger.

Och det gör ont.

Det gör så ont att ilskan smakar metall.

För jag ville bara vara någons nummer ett.

Bara en gång.

Bara för någon.

Men varje gång blev jag tvåa.

Eller trea.

Eller inte med på listan alls.

Så nu låter jag ilskan tala.

Inte för att den ska förstöra mig.

Utan för att den är det enda som finns kvar av personen som kämpade.

Den personen som sprang.

Den personen som hoppades.

Den personen som förlorade.

Om och om igen.

Och kanske är det där det verkliga misslyckandet finns.

Inte att ni aldrig valde mig.

Utan att jag började tro att mitt värde låg i ert val.