Ensam på botten - Del 1: Hjälp mig!

Allt var mörkt och kallt. Jag kunde känna sjöns kalla vatten runt mig. Jag var helt ensam, ingen mer än en gädda var där. Jag heter, eller snarare hette Nick. Det var i somras det hände. Jag och mina kompisar simmade som vilken dag som helst. En av mina kompisar föreslog att vi skulle tävla till den lilla flytbryggan i sjön. Jag tvekade men bestämde mig för att i alla fall försöka. Men det valet skulle jag ångra resten av mitt liv. Eller inte mitt liv då, men resten av min tid som död.

Vi alla stod samlade på bryggan och räknade ner. Ett, två, tre! Alla hoppade i och jag simmade mitt fortaste. Men jag hamnade efter i alla fall. Just som jag skulle komma ikapp kände jag något kraftigt ta tag i min fot. Jag kände till min fasa hur den drog ner mig under ytan. Jag såg hur mina kompisar simmade mot mig. Jag såg hur armar sträcktes ner mot mig. Men det var för sent. Jag visste att det inte var mer än tio sekunder innan jag skulle få slut på luft. Jag försökte hitta något som kunde hjälpa mig. Men det var hopplöst. Jag visste vad som skulle hända. Jag skulle inte kunna ta mig upp. Jag kände hur jag slog i botten av sjön. Sen blev allt svart.

När jag vaknade var det mörkt. Jag kunde känna vattnet runt mig. Jag visste inte vad som hände. Men nu vet jag. Jag vet allt. Jag var död.

Nuförtiden är jag mest ensam. Förutom när det kommer folk till sjön och badar förstås. Jag har haft en idé ett litet tag nu. Vad händer om jag får en kompis? Och jag menar inte en fisk, eller något sådant. Jag menar en levande människa. Eller ja, inte levande då. Utan död.