På ständig flykt

Så länge jag kan minnas har jag varit jagad. Jagad av skuggor som flåsat mig i nacken. Så länge jag kan minnas har jag vandrat genom mörka skogar, och sprungit med andan i halsen. Ibland har det känts som om jag varit iakttagen. Jag har hört flåsande andetag, viskande röster. Jag har gått i mörker, ropat i hopp om att få svar. Men jag är ensam. Jag minns inte något liv före detta, och i mina tankar har mörkret tagit över.

Ibland har tröttheten bett mig att stanna ett tag och vila intill en varm eld. Men ett tag senare har jag alltid vaknat med en känsla av att vara iakttagen. Den känslan har tagit över min själ. Jag vet inte om detta skall pågå i en oändlighet. Det enda som ständigt finns i mina tankar är att fly.

Det var kolsvart, och på himmelen var det alldeles stjärnklart. Jag hade vandrat hela dagen, och nu kändes benen tunga av trötthet. Vid det här laget kändes det lugnt att lägga sig under en gran och sova ett tag. Fienderna var nog långt borta. Jag försökte ignorera hungern, eftersom jag visste att jag inte skulle få äta förrän imorgon, då det var tillräckligt ljust för att hitta mat.

Jag stannade och pustade ut. Tidigare idag hade jag sprungit med andan i halsen. Jag hade inte vågat kolla vad som fanns bakom mig. Nu försökte jag tänka på något annat. Jag letade med blicken efter en tät gran att sova under, och efter en stund hade jag med mödosamma steg gått fram till en stor tät gran. Jag lade mig, och somnade bara några sekunder. Sedan sov jag djupt och länge.

Morgonen därpå var det solens strålar som bländade mig i ögonen, och väckte mig ur den djupa sömnen. Jag kände mig härligt utvilad, en känsla som jag inte känt på länge. Men innan jag gick upp låg jag kvar en stund, och lyssnade på fågelkvittret. Jag kunde känna hur våren var på väg, det fick mig att le. Men genast kände jag mig iakttagen igen. Därför dröjde jag mig inte kvar under granen, utan började springa längs med träden.

Snön smälte, och här och var hade små vitsippor tittat upp ur jorden. Himmelen var så vackert blå. Men ändå sprang jag. Det gick fortare än vanligt, eftersom jag fått en rejäl natts sömn. Jag kunde för en gångs skull njuta, för ingen flåsade mig i nacken, eller viskade i mitt öra att döden var nära. Det var först efter en stund som jag började känna mig hungrig. Det var en hunger som genast ville mättas.

Jag stannade vid en härligt porlande bäck med smältvatten. Jag tog mig tid att njuta av det iskalla vattnet, och svalka mig. Därefter åt jag några abborrar över öppen eld. När hunger och törst stillats kände jag mig åter iakttagen. Den här gången bultade hjärtat för livet. Fötterna sprang över den mjuka mossan, och grenar piskade mig i ansiktet. För en stund trodde jag att min sista stund var kommen, men så kände jag ofta. Jag hade lärt mig lugna känslan, och fortsätta springa. Jag hade också lärt mig att panik går över med tid. Att man inte kan vara i ett sådant tillstånd en särskilt lång stund. Paniken nu varade en kort stund, som vanligt. Sedan stannade jag och andades länge. Då tänkte jag som alltid att jag föreställt mig alltsammans. Att inget var på riktigt. Andningen var inte längre ansträngd. Jag började därför gå igen.

Skogen var tät här, och tyst. Det enda som hördes var mina tysta steg, och andetag. Mossan var härligt djup, och träden var stora och omfamnande. Därför kände jag mig åter trygg. Jag visste att den tryggheten om ett tag skulle omvandlas till samma känsla av att vilja fly som alltid. För det var så mitt liv var. Men för stunden var jag tillfreds. Jag kände mig nöjd på alla sätt och vis. Jag log, trots att det inte hjälpte någon mer än mig själv. Någon människa hade jag aldrig träffat. Jag hade helt enkelt vandrat och gått, sprungit, sovit och ätit, utan att någonsin träffa någon. En stund senare hade den djupa skogen blivit gles, och solens strålar sken in genom träden. Jag kunde se vart skogen tog slut. Där fanns en stor sjö, vilken solen sken så vackert på. Det var inte förrän då jag kände hur bra det skulle passa med ett nedkylande dopp. Jag gick sista biten fram, sedan började jag vada ut i det iskalla vattnet. Jag försökte vara tyst, och inte skrika av chocken då jag doppade huvudet i vattnet. Plötsligt kände jag mig iakttagen igen, och någonting sa åt mig att fly för livet.

Innan jag själv förstod det var jag på fötter igen. Snabbt sprang jag, längs med sjön. Solen bländade mig i ögonen när jag utan att kolla bakom mig fortsatte att rusa framåt. Ett par gånger snubblade jag över några rötter, men ett par sekunder efter var jag på benen igen. Det kändes som om någon var precis bakom mig. Så nära att denne någon kunde slå till mig eller fånga mig i ett stort grepp. Jag var helt säker på att de flåsande andetagen var något annat än inbillning. Jag var så säker på det en stund. Men den stunden gick, precis som alla andra stunder. Hemska och underbara. När jag äntligen kunde pusta ut befann jag mig inte alls i någon skog. Det kändes lite ovant att inte gå på mossa, utan på packad, blöt sand. Det var strand så långt jag kunde se. Små, tysta vågor sköljde in mot stranden. Jag blundade och njöt av vågskvalpet. Men sedan så började jag huttra av kyla. Jag var fortfarande blöt efter doppet, även om jag fått springa mig trött. Nu blåste det kallt, och jag ville så gärna drömma mig bort till varma sommardagar. Men det var omöjligt att föreställa sig något så härligt nu, där jag gick i blåsten och hackade tänder. Jag kollade upp mot himmelen, och till min förskräckelse fick jag se hur gråa, nästan svarta moln täckte den tidigare idag så vackert blåa himmelen.

Då insåg jag att jag var tvungen att ta skydd någonstans, för att vänta ut ovädret, som redan hade påbörjats. Jag kände regndroppar, fler och fler, mot huden. Bara en stund efter öste regnet ner. Då stod jag bara där, mitt i regnet, alldeles genomblöt och nedkyld. Jag hade ingen aning om vart jag kunde ta skydd från ovädret. Visserligen kunde jag bege mig till skogen igen, och sätta mig under en gran, eller tätt intill en stor sten. Men jag orkade inte gå. Och jag ville inte dit, eftersom jag för ett tag sedan flytt därifrån med bultande hjärta och gråten i halsen. Därför slöt jag ögonen, och försökte se solen framför mig, en alltför varm och het dag mitt i sommaren. Kanske lugnade det mig en aning. Jag anades långsamt in den friska luften. Och när jag än en gång ville skrika och gråta, slöt jag ögonen och andades in. Djupt och länge. Jag försökte föreställa mig att jag tog några lugnande simtag i det ljumma sommarvattnet.

Detta gjorde mig lugn en stund, trots att jag fortfarande stod i ösregn, genomblöt och iskall. Men så kände jag hur den isande kylan plötsligt tog över allt annat. Ett hotfullt mörker tog över mina tankar, och jag kände mig som en fånge.

En fånge uti tystnad, uti regnet.