Mysteriet med solguden

Kapitel ett

Jag heter Ebbe och bor i en liten, liten hydda alldeles bredvid vattnet. Jag har många grannar men inga föräldrar eller syskon. Mina föräldrar dog när jag var liten. Ibland så brukar jag göra en eld och sitta och bara tänka på hur kul det skulle vara att ha någon

riktig släkting. Någon man verkligen tycker om.

Jag har två drömmar som bara måste hända innan jag blir slängd i en sådan där äcklig familjegrav. En av drömmarna är att få en släkting. Den andra drömmen är att någon gång få se den mäktiga solguden. Jag vet inte varför solguden aldrig visar sig.

Jag har en lat katt som heter Svante. Svante är

världens bästa katt för man behöver inte ta hand om honom. Han sover bara. Jag gör inte så mycket intressant om dagarna. Jag kanske fiskar lite ibland. Jag ritar på min sten som jag har. Fast en dag förändrades allt.

Kapitel två

När jag var ute och fiskade så såg jag plötsligt en flaska med något slags vitt innehåll. Jag

plockade upp flaskan och öppnade den. Jag trodde först att det var mat men sedan såg jag att det stod något på det där platta, vita. Det stod så här: Snälla rädda mig! Kom till mörkrets ö! Skynda dig! När solen går ner är det för sent!

Jag gick upp från bryggan till mina grannar. Jag har världens snällaste granne. Hon heter Britt-Åsa och har en gris som heter Lattis men kallas för Latismaskis. Britt-Åsa kollade på brevet med farsinerande l.

- Det här var mig en underlig sak, sa Britt-Åsa finurligt. Det står ju att vi ska åka till mörkrets ö.

- Det finns bara en sak att göra, sa jag. Vi måste åka till mörkrets ö.

Kapitel tre

Jag och min granne Britt-Åsa gick till baksidan av mitt hus för att hämta min båt. Den är inte så mycket till båt men den flyter i alla fall. Min båt är bara en trästock med två paddlar. Jag och Britt-Åsa hjälptes åt att bära båten när till bryggan. Det var tungt. När vi

till sist fått ner båten i vattnet var det dags att hoppa i och paddla. Det var tungt för det var väldigt strömt i vattnet. Då kom jag på en sak. Vart ligger mörkrets ö?

- Jag tror vi måste vända tillbaka, sa jag.

- Varför då? undrade Britt-Åsa.

- Vi vet ju inte vart mörkrets ö ligger, sa jag.

Britt-Åsa blev så paff att hon tappade paddlarna.

- Måste vi paddla tillbaka hela vägen hem? sa Britt-Åsa.

- Jag tror vi måste det, sa jag.

- Men nu blir det ju lite svårt utan mina paddlar, sa Britt-Åsa.

Strömmen var för stark för att simma. Jag fick panik. Hur skulle vi göra nu?

Kapitel fyra

När jag vaknade idag så var det lugn och ro i min hydda. Nu sitter jag på en båt utan paddlar och vet inte vad jag ska göra. Då hände det. Plötsligt hörde jag att Britt-Åsa skrek till. När jag kollade åt hennes håll såg jag att hon var borta. Hon hade ramlat i

vattnet!

Nu fanns det bara en sak att göra. Jag måste rädda Britt-Åsa. Jag kastade mig i vattnet. Men det var redan för sent. Britt-Åsa var utom synhåll. Jag förstod att det var för sent. Britt-Åsa var död.

Kapitel fem

Jag käde hur min kropp drogs ner under ytan. Nästa sekund satt jag på botten, livlös, precis som min granne Britt-Åsa. Sen hände något som bara brukar hända i drömmar. Jag såg liksom Britt-Åsa framför mig. Vi susade ner i en lång färgglad tunnel och sen blev det svart. I nästa sekund satt jag i ett hus på en åker. Framför mig satt Britt-Åsa på en säng.

- Vad hände? sa jag.

- Jag läste en bra bok häromdagen, sa Britt-Åsa. Den boken hette Nangijala och då hände precis det här. Jag tror vi är i Nangijala.

- Vad är Nangijala? sa jag.

- Det är ett liv efter döden, svarade Britt-Åsa.

Då såg jag en sak. Det låg ett sådant där platt

vitt framför oss på ett bord. På det stod det: Till Britt-Åsa och Ebbe. Hen som skrivit det visste våra namn.

Britt-Åsa öppnade det och läste högt:

- Nu har ni kommit ett steg närmare mörkrets ö. Leta efter Den lila bananen.

- Den lila bananen! sa vi båda samtidigt.

Kapitel sex

- Var hittar man en sådan? sa jag.

- Kolla, det står något mer också, sa Britt-Åsa:

- Leta bredvid dödens brunn.

- Undrar vad dödens brunn är för något? sa jag.

- Jag vet inte, sa Britt-Åsa. Men en sak är i alla fall säkert. Vi måste hitta dödens brunn.

Då såg jag en sak. På baksidan av det vita var det en karta. På kartan var det en plats som var inringad.

- Det måste vara dödens brunn, sa jag.

- Ja, sa Britt-Åsa.

- Här är vi, sa Britt-Åsa och pekade på ett

hus på kartan. Då är det dags att börja promenera!

Då plötsligt knackade det på dörren: Knack, knack, knack.

Kapitel sju

Jag gick fram till dörren för att öppna. När jag öppnade dörren började jag nästan att gråta. Där stod mamma och pappa. Fast man kunde nästan se igenom dom. När jag hoppade fram för att krama dom sprang jag rakt igenom dom.

- Vi är också spöken, som du, sa mamma.

- Är jag ett spöke? skrek jag. Är Britt-Åsa också ett spöke?

- Både du och Britt-Åsa är spöken, sa pappa. Och det var vi som lämnade breven till er. Vi vill att ni ska komma till oss och solguden. Solguden!

Kapitel åtta

- Det är så här, sa mamma: Du och din granne Britt-Åsa är här nu, i Nangijala, och det kommer att förändra era liv. Den lila bananen är ett smeknamn för nyckeln.

- Vilken nyckel? sa jag.

- Nyckeln till ljusets land, sa pappa. Där bor solguden. Brevet vi skickade till dig om mörkrets ö är en bluff. Vi ville att ni skulle dö för vi saknade dig så

mycket. Men vi måste skynda oss. När solen går ner stängs porten till ljusets land. Vi måste gå till Dödens brunn.

Kapitel nio

Vi började gå mot målet för dagen. Vi tog med oss kartan. Mamma och pappa visste var dödens brunn låg men det kändes säkrast. Det låg inte så långt ifrån oss men det var ändå lite kämpigt. Vi var snart framme när vi såg att solen höll på att gå ner. Nu såg jag en liten brunn som låg alldeles öde. Vi sprang dit. När vi var framme viskade pappa en slags förbannelse:

- Trolla visum lagda dagda sim sala dim.

Plötsligt låg den alldeles framför oss. Den lila bananen. Pappa tog upp den och viskade en till ramsa:

- Ramsa damsa lolla trolla sim sala dim.

Plötsligt blev det alldeles kolsvart. Jag såg ljuset!