Den andra halvan - Del 1

Natten föll över den gömda dalen och en liten bris fick manen på några magiska hästar att fladdra. Långt, långt borta, i den mörka hemska skogen hördes ett vrål, tätt följt av ett litet barns skrik. Marble kollade upp mot den stjärnklara himlen och önskade att hon kunnat hjälpa de stackars barnen som just nu blev anfallna av monstren i skogen. Men hon visste att hon aldrig skulle kunna ta sig dit.

Just som hon var inne i sina dagdrömmar om hur hon räddade de små barnen skrittade Luke fram till henne. Hans enastående vackra himmelsblå man och de stora, mörka ögonen, tillsammans med de häpnadsväckande vingarna och det stora, vackra hornet i pannan gjorde honom svår att ignorera. Han var en av de vackraste hingstarna i dalen.

- Vad tänker du på, Marble? frågade han mjukt.

- Barnen.. De förtjänar verkligen inte det ödet...

- Jag förstår, det gör de verkligen inte. Men det kan vi tyvärr inte göra något åt, varken du, på dina korta människoben, eller jag, med vingar och allt, sa han och log lite retfullt.

- Det är då inte mitt fel att människor inte har fyra ben och stora vingar som er, skrattade Marble. det hade minst sagt sett roligt ut alltså.

- Jaa...

Luke kollade, precis som Marble, upp mot skogen. Hans blick vandrade vidare upp i bergen där den fruktansvärda draken bodde. Marble försvann ner i sina funderingar igen, och det var inte konstigt det, hon var känd för det här i hjorden med magiska hästar. Det är också en lång historia, hur just hon, en 15 årig människotjej, från det vanliga storstadslivet i Stocholm, kom hit, till de vidsträckta ängarna, de djupa dalarna, de glimmande, blågröna sjöarna och de höga bergen och, inte minst, den hemska skogen.

Allt hade börjat en vanlig tidig sommardag, i det vanliga livet. Det var en av de värsta dagarna i hennes liv. Polisen kom och knackade på. De meddelande sorgset att hennes mor och far dött i en bilolycka, och att hon skulle behöva flytta till en fosterfamilj.

- Packa ihop dina grejer, vi måste åka till stationen och se vart du ska hamna, vi kommer tillbaks imorgon, sa de och gick.

Jag var fortfarande i chock. Sedan kom allt över mig. Jag grät i timmar, tänkte på allt jag aldrig gjort med dem och allt jag gjort med dem. Jag fick skuldkänslor, jag skulle ha varit en bättre dotter! Sedan blev jag bara arg. Arg på mig, på polisen, på mina föräldrar och på livet. Varför skulle detta hända just mig?

Det var i den stunden som jag visste, att jag inte skulle följa med någon dum polis till ett nytt hem bara sådär. Jag packade ihop det allra nödvändigaste och gick planlöst ut. Det hade börjat regna och jag styrde mina steg mot skogen. Där skulle de inte hitta mig på ett tag. Jag bet mig i läppen och började återigen gråta.

Efter timmar av planlöst vandrande i skogen kom jag fram till en liten dunge. Det var något av det vackraste jag sett. Ett vackert vattenfall med något som såg ut som en grotta bakom. Nyfikenheten tog över och jag gick ditåt. Regnet hade försvunnit och vattendropparna glittrade sådär vackert i solkskenet som det brukade göra efter ett regn.

Plötsligt hördes ett gnäggande från grottan, och hästtokiga jag skyndade ditåt. Jag klev in precis bredvid fallet och in i en stor, vacker grotta. Ett starkt, blålila ljus kom längre inifrån och jag gick försiktigt ditåt. Alla ljud förstärktes i grottan och man hörde vatten droppa från taket. Ljuset lyste starkt, och där, bakom ett hörn, såg jag det.

Portalen till "Den magiska dalen". Och framför den stod ingen mindre än Luke, men det visste jag förstås inte då. Han såg först förvånad ut och sedan rädd. Han backade in i väggen och jag kollade storögt på honom. Det här var ingen vanlig häst. Det var en magisk, bevingad häst med ett stort, vackert horn i pannan!

Jag tog några försiktiga steg mot honom och höll fram handen. Jag pratade lugnade med honom, och han såg mindre rädd ut. Till slut kom han fram till mig, och hans mule rörde min hand. Det var i den stunden det hände. Allt lyste i en ljust blå nyans runt oss. Sedan sade han:

- Wow... Det är du! Du är min andra halva! Men du är en människa...?

Jag kollade på honom i chock. Kunde han prata eller kunde jag förstå honom?

Jag frågade det rätt ut och han började skratta.

- Du vet inte hur det funkar, eller hur? Jag heter Luke förresten, trevligt att äntligen råkas!

- Ehm.... Hej..! Jag heter Marble, trevligt att råkas..! Jag log lite stelt mot honom och han började skratta ännu mer.

- Följ med in i portalen, så berättar jag mer, sa han och log vänligt.

Jag följde med in och hela världen snurrade. Marken rörde sig under mina fötter och sedan landade jag med en duns på backen igen. Jag satte mig vingligt upp och såg upp på ett stort träd med rosa löv som stod på klippan ovanför en stor dal full med hästar. Vid första ansyn såg det ut som vanliga hästar, men om man kollade noga så såg man att vissa hade vingar, andra hade horn i pannan, vissa hade åtta ben och några hade sjögräs i manen. Jag kollade förstummat på dem men vaknade sedan till igen när Luke började prata:

- Kom, Marble, jag ska visa dig ner till flocken.

Jag följde med Luke nedför en stig och medan vi gick så berättade han:

- Här i denna värld, som är parallell med din, finns massvis med magiska varelser. Magiska hästar är en av dem. Alla dessa djur är som ett träd. Från detta träd går grenar, och grenarna är till exempel Magiska hästar, Sjö-troll och annat. På grenarna finns mer, mindre grenar, exempelvis olika sorters Magiska hästar, som Unicorns, Sleipners och Pegasusar. Jag hör till lite av varje jag, som du ser har jag både horn och vingar. Hur som helst så har de magiska hästarna en, hmm, vad ska man säga, kanske förbannelse. När en magisk häst träffar sin "Andra halva", som det kallas, så är dem evigt sammanbundna. Vanligtvis är det en annan häst, eller åtminstonde ett annat magiskt djur, men i vissa fall är det även djur från den parallella världen, det vill säga eran. Och det verkar som att det är det i detta fall. Den "Andra halvan" kan vara allt från en familjemedlem, till en partner till en vän.

Jag granskade honom. Han verkade mena allvar.

- Sitter jag fast med dig nu? frågade jag plötsligt.

- Nej, men vi är starkare tillsammans. Du kan gå hur långt ifrån mig som du vill, men då blir jag svagare, och tvärt om, så dem flesta håller ihop.

Jag gillade den här hästen. Och jag hade ingen andledning till att åka tillbaka till min värld, så jag kunde ju stanna här ändå. Vid den stunden var vi redan nere vid dalen och de andra hästarna. De kollade nyfiket och glatt på mig. Alla utom en.

Luke förklarade allt, att jag var hans "Andra halva" och hur vi möttes och allt, men jag kunde bara tänka på den lite argare hästen lite längre bak i samlingen som kollade surt på mig. Jag bestämde mig för att inte bry mig om henne. Henne fick jag ta senare.

Den äldsta av hästarna, ledaren, kom fram till mig och välkommnade mig till hjorden. Jag var glad, detta var en vacker hjord på en vacker plats med en massa olika hästar med olika personligheter. Många kom fram till mig och frågade mig om saker från min värld, andra kom fram och välkommnade mig till hjorden.