Fjällräven och vattnet

Det var en gång en liten fjällräv som trots att den var så liten behövde dricka så väldigt mycket. Den brukade dricka många liter om dagen och utvecklingen gick åt det hållet att mängderna blev större och större, siffrorna skenade, det blev inflation i kroppens celler och det hela gjorde att den sjö som livnärt pälsdjuret så länge en dag tog slut. Fjällräven blev desperat.

Räven gick till en brunn. Men i denna brunn fanns så lite att dricka att det bara räckte i två timmar till fjällräven.

Fjällräven, vars njurar och urinvägar (samt alla andra relevanta organ) hade utvecklat en sådan effektivitet i sin hantering av inflödet av vätska, och en sådan effektivitet att uttorkningen kom med rekordfart.

Ja, fjällräven hade inget annat val än att leta vidare för sitt livs skull.

Fjällräven påbörjade problemlösning på avancerad nivå. Habitatet där den vätskesjuka stackaren hade levt hittills var visserligen inget ökenlandskap, men det fanns inte tillgängliga vätskor till höger och vänster. Ibland föll det några droppar, och ibland skymtade ett dike eller kanske en liten myr där det med lite tur fanns en glipa mellan ett par stenar invid en stig med något glänsande som liknade vatten.

Fjällräven insåg att om den levde kvar i detta landskap, skulle livet inte bli mycket längre. Den måste ge sig av.

Fjällräven samlade alla sina icke-ökenlevande vänner till ett stormöte som ägde rum på någon bortglömd tomt vid E4:an någonstans. Där hoppade den upp på en sten och hojtade med hög röst:

"Mina vänner, jag tror att jag inte har långt kvar. Jag måste skriva mitt testamente så att det inte blir bråk om alla de gamla hårtestarna när väl jag lämnat denna värld. Alla dessa hårtestar, som jag vet kommer vara till nytta för vissa av er men inte alla, de har jag valt att lämna till min vän Rosa kaninen, för jag vet att kaninen är dräktig och behöver allt bomaterial hon kan få."

Vännerna nickade instämmande, men det rådde en tryckt stämning, ty de hade blivit påminda om livets bräcklighet. Kaninen stirrade på fjällräven med ögon som glänste men uttrycket var i övrigt helt omöjligt att tyda. Ingen visste om kaninen var rörd liksom de andra eller gladde sig åt det kommande arvet, eller kände en stor skuld över att bli utvald på det viset.

Det följde ett längre samtal som kom att handla om banaliteter som egentligen inte hade med fjällrävens ärende att göra utan blott var en konsekvens av att de alla hade fått tillfälle att mötas, så som sällan skedde i normala fall.

I vanliga fall var både kaninen och spindeln och hajen med flera upptagna av vardagens bestyr, med att äta eller förbereda måltider på rovdjursvis, för de som behövde förbereda sina måltider.

Kaninen var ofta upptagen med sin nya kärlek, med att bygga bo eller ligga gömd och be för sitt liv – det var så livet såg ut i det här landskapet, som inte var ett ökenlandskap men heller ingen regnskog.

Eftersom fjällräven ännu inte gett upp allt hopp – fjällräven var till sinnet en smärtsamt livsglad individ som vägrade att ge upp – sökte den efter mötet upp hajen för att höra ifall det habitat där hajen levde kunde bli en lösning.

Men hajen svarade, att visst finns där vatten, men det finns också så mycket salt att när du dricker vattnet är det som att dricka icke-vatten. Vattnet i hajens närhet var så salt, försäkrade han, att det inte borde heta vatten:

"Om man dricker det, så blir effekten motsatt till att man får i sig vätska." Det vore som att snabba på hela processen med att bli uttorkad, som att be om att dö i förtid.

Fjällräven förstod, att på det här fanns ingen enkel lösning, ingen enkel lösning alls.

Ibland behövde fjällräven sova, och det var vad den gjorde den här natten. Den vaknade i den gryende morgonen till känslan av ofantlig uttorkning, vimsig och matt, och alldeles ensam. Alla hade gått hem med den nya informationen, den om att fjällräven snart var död och att kaninen skulle ärva hårtestarna.

Tankarna började bli grumliga av vätskebrist, men fjällräven klättrade ändå upp på sin vanliga gunga invid en annan ödslig stuga nära E4:an, eller om det var en väg med annat nummer. Det var inte så viktigt längre, vad vägen hette. Fjällräven satt där och grät och visste att det snart var slut på allting.

Men en vattenspridare satte med iver igång sitt dagliga arbete i en närbelägen villa och en korp var snabb med att meddela detta till fjällräven. Först ville inte fjällräven överhuvudtaget gå dit eftersom "det var långt", men korpen, ömmande för sin gamla vän, började bita fjällräven i tassarna och då fanns det bara en sak att göra.

Fjällräven tog sig till vattenspridaren och fann där en stor, uppblåsbar pool med tillhörande människor. Människorna ryggade förskräckt därifrån när räven slängde sig ner i polen för att bättra på sin vätskebalans. En av människorna sa, "den måste vara jättetörstig, se vad mycket den dricker!"

Det dröjde inte länge innan fjällräven hade tömt hela polen på vatten. Det var visserligen inte världens största pool, men det var heller inte en liten pool, utan en ganska stor pool, för att vara en uppblåsbar pool.

Människorna som såg det hela blev förskräckta och oroliga, inte bara för sin kommande varmvattensräkning utan även för att de förstod att fjällräven var sjuk.

De ringde till ett nummer som gick till en viltvårdare som hette Helen, och förklarade det hela. Sonen i familjen trodde att fjällräven kanske hade diabetes, för att han hade en kompis som hade en syster som hade diabetes, och därför visste han mycket om diabetes. Viltvårdaren, som lät bekymrad, skulle komma förbi på en gång.

Det som just hade skett hade inte fjällräven någon uppfattning om. Den kände en temporär lättnad över att inte vara törstig och hasade sig snart ut i skogen för att slippa de tjattrande människorna. Där låg den och vilade vid någon stubbe som var täckt med en slags lav som en pojke en gång hade förväxlat med mossa, men inte heller detta hade fjällräven någon uppfattning om.

Den låg där i nästan två timmar innan törsten åter gjorde sig påmind, och hoppades för sitt liv att människorna åter hade fyllt poolen med vatten. Så den gick tillbaka dit.

Där var poolen och den var alldeles grann i sin vattenfylldhet, vattenytan glänste, och denna gång var poolen tom på människor. Fjällräven kände en stor lycka och tacksamhet. "Kanske är det nu turen vänder för mig!" tänkte den, och störtade ner i det ljumma vattnet. Men just som den låg där och lapade vätskor så att saliven sprutade, så skymtade en rörelse och en gestalt intill huset igen. Det var en människa, och den höll i ett vapen! Men fjällräven visste inte. Den tittade noggrant för att försäkra sig om att människan inte skulle få för sig att flyga fram, stjäla vattnet eller något annat dumt.

Men rätt som det var så sa det pang, och fjällräven hann inte tänka mycket mer förrän kroppen sjönk ner mot botten, och sen var det inget mer som hände för fjällräven, ty fjällräven fanns inte längre, utan bara dess kropp, och dess hårtestar.

De grävdes ner i skogen en bra bit från huset, och pojken som trodde att fjällräven haft diabetes grät, och tänkte att: "man hade aldrig skjutit min kompis syster, bara för att hon hade diabetes, men man gjorde det med fjällräven, för att den var en räv och inte min kompis syster!" Det fyllde honom med sorg och ilska, men han kunde inget göra, för fjällräven var redan död och ingen av de nu levande var på hans sida – tvärtom, man hade gjort fjällräven en tjänst, sas det.

Kaninen hittade senare testamentet, och det hölls en minnesstund bland vännerna. Men kroppen och hårtestarna återfanns aldrig, för ingen som kände fjällräven visste var den spenderat sin sista stund. Vissa gjorde till och med försök att argumentera för att fjällräven ännu var vid liv, men hade flytt någonstans bättre; till en plats med mycket vatten, kanske till ett reningsverk.

Det var bara människorna i huset som kände till sanningen om fjällrävens sista tid, och de visste inte att han hade vänner, eller hade testamenterat hårtestarna till kaninen.

Kaninen klarade sig ändå, men resten av sitt liv skulle den undra, var gång den passerade en bäck, vad som egentligen hänt. Det kom många rävar efter fjällräven, men ingen var riktigt som fjällräven.