De döda anfaller del 1: Gråten som aldrig tog slut

Jag vaknade och allting kändes som vanligt. Förutom en sak, nerifrån köket hördes inget småprat från mina morgonpigga föräldrar. Sedan kom jag på att det var sommarlov, rättare sagt, första dagen på sommarlovet! Jag skulle hänga med Tina under hela sommaren! Det skulle bli grymt härligt! Jag antog att mamma och pappa fortfarande sov, för när jag lagt mig vid 23:00 igår satt de fortfarande och kollade på fotboll. Jag tänkte att de var trötta, det var inget mer med det.

Jag drog på mig min illröda hoodie och ett par ljusblå, rivna jeans, satte på mig ett par vita sneakers och satte upp mitt mellanlånga röd-orangea hår i en slarvig hästsvans. Efter en snabb titt i spegeln småsprang jag till mamma och pappas rum. Men, där fanns ingen alls. För en halv sekund trodde jag att jag fyllde år och att de nu skulle överraska mig, men jag kom på att jag fyller år i maj, inte juni. Det var lite konstigt att man inte hörde något från köket, men vad skulle jag göra åt det?

Jag tog en sista snabbkoll i deras rum innan jag gled ner hela vägen till nedervåningen på trappräcket. Där möttes jag av en outhärdig stank, som från ruttet kött, och jag hörde hur några flugor surrade i ett hörn av vardagsrummet.

- Det är inte kul! Vars är ni? skrek jag rakt ut i tysdnaden.

Så upptäckte jag att det faktiskt var VÄLDIGT tyst. Inga ljud från bilar, småbarns gråt, skratt eller någonting, i en stad där det alltid lät lite åtminstone. Jag kollade ut genom fönstret och möttes av en tyst, spöklik stad. Vi bodde ganska högt upp i en stor byggnad så man såg ofta mycket liv och rörelse, men den dagen var det bara tyst.

Jag bestämde mig för att skaka av den där obehagliga känslan och istället gå och kolla varför det surrade så mycket flugor i hörnet av vardagsrummet. Det var ett beslut som jag idag ångrar, men jag ändå är glad över att jag tog. Att inte gå dit hade kunnat förändra mitt öde så mycket, jag kanske inte skulle varit vid liv då.

Jag gick fram till hörnet, och det jag såg var som i en skräckfilm, fast på riktigt. Mina båda så fantastiska föräldrar låg där på golvet med sina inälvor utrivna ur magen och de hade så många sår. Det rann ut blod över hela golvet och flugor surrade runt kropparna som vildar. Jag skrek förtvivlat, med många tårar i rösten.

-Mamma?! Pappa?!

Sen brast jag i gråt. Jag grät och grät tills tårarna tog slut. Det kändes som ett grått moln seglade över mig och tvingade mig att gråta så mycket. Det kändes som om jag gråtit upp hela min själ, att jag bara var ett tomt skal. Jag låg där och grät i över tre timmar.