Flykt - Del 1

Draken flög plötsligt upp i luften och vinden från vingslagen fick Leilas hår att flyga. Ett litet runt barn längre bort pep till och sprang därifrån.

- Vilken patetisk unge, sa Leila för sig själv och himlade med ögonen. Nu för tiden gör de väl det med flit, de där små barnrumporna. Alla i byn visste att Flash inte var farlig.

- Duktig Flash! sa Leila till den stora, blåskimrande draken som just dök ner igen. Flash var en irlänsk isdrake. Han hade haft problem med en vinge och nu hade Leila börjat träna honom igen.

Flash tryckte nosen mot henne och andades ut en iskall vindpust. Han var redo.

Den natten drömde Leila om hur hon flydde från den här dumma vikingabyn med Flash. De flög över gröna dalar, blommande ängar, täta skogar och höga berg. Bort, bort flög de.

Morgonen därpå var Leila säker. Hon var 16 nu. Hon kunde klara sig själv. Hon packade ihop en liten skinnväska med en kniv, en vattenbehållare, lite mat, och mycket extrakläder. Sedan tog hon sitt spjut från väggen och gick ner mot det tomma köket. Pappa var ute och drack igen med sina dumma kompisar.

Hon tog ett djupt andetag och sa hejdå till sitt rum, till huset. Till denna dumma by. Sedan gick hon ut i solskenet och började gå mot Flash som bodde i en grotta en bit från byn. Det var en kort promenad, bara fem minuter. Hon kom fram och Flash gjorde det där trevliga ljudet som han brukade hälsa på henne med.

- Kom Flash, vi ska härifrån, berättade Leila till den ståtliga draken och satte sadeln på hans rygg, tillsammans med sadelväskan som hon packat med lite av hans mat. Sedan satte hon upp och de började gå mot klippan. Väl framme gav hon kommandot för flyg och Flash verkade lite förvånad, han brukade inte flyga med henne på ryggen. Men så bestämmde han sig och hoppade ut för stupet.

Leila blundade och bad, och det funkade! Hon kände hur Flash styrde uppåt, mot molnen.

- Bra, gubben min! utropade Leila glatt.