Dead family

Den ljumma natten blev snabbt kall. Jag huttrade till och drog av ren reflex upp mina fötter ur vattnet vid bryggan. Sommaren var inte som vanligt längre, inte sen mamma dött. Nu var det bara jag och pappa kvar.

Min lillebror Teto hade dött bara några månader efter födelsen. Mamma hade varit helt förstörd. Om han levt skulle han fyllt tre imorgon. Jag var inte så ledsen för honom, jag visste nästan inte vem han var. Men jag grät när jag tänkte på mamma, hon hade varit med i hela mitt liv.

Luften runtom mig blev liksom tyngre. Det blev svårt att andas. Jag svalde ned klumpen av tårar i halsen. Kylan blev värre och jag bestämde mig för att gå hem. Jag har nog aldrig ångrat något så mycket.

När jag kom hem såg jag det, repet. De stirrande vidöppna ögonen var riktade mot tavlan av mamma.

Munnen var halvöppen. Jag stod som förstenad och bara kollade på kroppen. Huden var ganska blek, men ändå så normal.

Jag kved till och sprang, jag sprang för allt jag kunde. Jag glömde helt bort att man kanske behöver stanna för att hämta andan.

Jävla! Jävla! Jävla!

Tårarna brände i ögonen och hatet var alldeles för stort.

Jävla pappa, jävla, jävla.

Så otroligt själviskt! Han tänkte inte ens på sin egen son!!

Jag stannade vid utkanten av staden och sjönk ihop. Hatet nästan dunstade och sorgen tog över.

Jag kröp ihop i fosterställning.

Nu var jag ensam.

Pappa hade tagit sitt eget liv. Mamma hade dött i cancer. Brorsan hade bara dött. Kanske av nåt hjärtfel, det visste ingen.

Det prasslade bland grenarna i skogen, jag var för arg och ledsen för att bli rädd.

En kropp, nästan osynlig, kom utvandrande ur skogens dunkla ljus.

Kylan i luften liksom försvann.

Den lilla kroppen hade på sig en kort klänning och små shorts.

Varelsen var kanske en decimeter eller två kortare än mig.

- Vet du var min mamma är? viskade den med mjuk röst. Jag har tappat bort henne i skogen.

Jag vände på huvudet, lite försiktigt.

- Ledsen har inte sett henne, sade jag, och försökte förgäves att dölja min ledsna röst.

- Är du också ledsen? Har du tappat bort din mamma du med? frågade flickan.

- Jag är ensam, sade jag, mina föräldrar är döda.

- Vad är döda? undrade flickan.

- De har somnat in för gott, förklarade jag. Tårarna brände mer och mer bakom ögonlocken när jag sade det.

- Kommer de inte vakna igen? sade flickan och lade huvudet på sned.

Min hals snörpte ihop sig så jag inte kunde tala, så jag skakade på huvudet istället.

- Kom, vi kan leta tillsammans, sade flickan och sträckte ut sin hand mot mig.

Jag sträckte min hand mot hennes, det skulle nog vara enklare om jag var med henne.

När jag tog tag i hennes hand gled min hand igenom.

Flickan bara log och vinkade.

DÅ insåg jag att hon var genomskinlig.

Som ett ... jag var rädd för ordet - spöke.

Men jag ville verka modig så jag reste mig mödosamt upp och följde med henne in i skogen.

- Min mamma har svart hår och gröna ögon, sade flickan.

Då insåg jag vilken skog jag var i. Den förbjudna.

Staten sade att det fanns så många tjärnar och rävfällor så det blev rent av livsfarligt.

Rävfällorna var rostiga, hade de sagt, men fastän de var rostiga var de vassa.

Solen sken in bland några träd, så jag skulle nog se vart rävfällor och tjärnar var.

Det kunde inte bli mörkare än detta, det var ju liksom en sommarnatt.

- Um, sade jag osäkert, man får inte vara här.

Flickan kollade bakåt och log. Jag följde efter.

Vi gick djupare och djupare in i skogen. Hon ledde vägen och jag följde hack i häl.

Då såg jag något annat, något som inte var varken sten mossa eller träd.

En rävfälla, med en människa i. Blod låg runtom henne. Håret var svart och långt.

Jag gick närmre, utan att veta varför.

Huvudet var riktat upp mot himmelen.

Benet som satt fast i rävfällans rostiga käftar var konstigt vinklat.

Ögonen på kvinnan var klargröna.

En annan gestalt som liknade kroppen gick längs med flickan som jag mött tidigare.

Kylan kom som en våg mot mig.

Jag var vilse nu, vilse i skogen som ingen fick gå in i.

Jag var lämnad till mitt öde. I all evighet.

Jag såg min kropp falla livlös till backen.

Jag lämnade den bakom mig och sprang efter flickan och hennes mamma.