De döda anfaller del 2: Expedition: Rädda Tina
Mobilen ringde.
Jag hade just gråtit ut min själ över mina döda föräldrar. Jag kunde inte förstå att jag aldrig mer skulle kunna krama dem, prata med dem, skratta med dem, äta med dem, eller lyssna musik med dem. Jag hade alltid varit den tuffa, coola tjejen som aldrig visade känslor för folk. Förutom Tina då, min bästa kompis. Men nu, var det som om någon sugit ut allt, tuffheten, glädjen och skratten, för mina föräldrar fanns inte mer.
Jag låg där på golvet med tårarna som forsar nedför mina kinder, håret trassligt i mitt ansikte och snoret rinnande från min näsa. Jag hade så många frågor i den stunden. Vad hade hänt min föräldrar? När hade det hänt? Vem hade gjort det? Varför var de upprivna? Varför var tysdnaden så outhärdig? Vem ringde, och varför?
Jag tog upp luren och svarade. En välbekant röst sprakade i andra änden. Tina. Hon lät också som att hon grät och jag hörde bankande ljud där någonstans.
- Hej? hördes hennes tjocka röst. Man hörde hur hon grät.
- Hej, med ens så ville jag ställa alla frågor som jag haft i mitt huvud så länge nu.
- Mina föräldrar... mina föräldrar har blivit, vad jag tror är, hon svalde. Zombies. De försöker ta sig in på mitt rum och typ äta upp mig. Snälla hjälp!
Jag var helt chockad, men jag visste att Tina ALDRIG ljög när hon grät sådär, och tro mig, jag känner Tina.
- Men, hur ska jag göra? Vad ska jag ha med mig?
Hon rabblade snabbt upp några föremål som var viktiga i sådana här situationer medans jag packade ner dem i min lila ryggsäck.
- När du kommer fram, knacka tre gånger långsamt på mitt fönster, sedan tre gånger snabbt, och sen tre gånger långsamt igen, uppfattat? sa Tina.
- Ja, nu går jag, sa jag och la på luren.
Jag tog mig ut ur våran lägenhet och sprang sedan hela vägen ner till ingången. Där hörde jag ett ljud, som ett grymtande, spyende, trött ljud men jag hann inte kolla in det. Förutom det där gurglandet så var allt var så tyst och tomt. Men vad kunde jag göra åt det? Inget såklart! Jag sprang ut i det semifina vädret och hoppade upp på min röda cykel. Sedan trampade jag allt vad jag hade till Tinas hus. Hon bodde en 20 minuters promenad från mig, men med cykel kom jag dit på 10 minuter. Jag cyklade in på villaområdet när jag upptäckte att det inte var lika jättetyst här som hemma. De där grymtande, gurglande ljuden hördes lite överallt ifrån. Jag bestämde mig för att inte bry mig och cyklade till utkanten av villaområdet där Tinas hus låg. Jag cyklade upp till det lilla vedhuset och slängde cykeln på gräset. Jag kunde höra hur någon eller något bankade inifrån huset.
Jag hoppade vigt upp på vedhusets tak och kastade ett rep som Tina sagt att jag skulle ha med mig om den lilla metalltuppen på taket. Den satt ganska bra och jag började klättra uppåt. När jag kom till fönsterbrädan knackade jag som Tina sagt till mig. Först tre långa, sen tre korta, och sen tre långa igen. Fönstret öppnades försiktigt.
Där stod Tina. Rödgråten och utmattad, i sin rosa tröja med en enhörning tryckt på framsidan med texten: I'm not wierd, I'm limited edition, och ett par ljusblå jeans. Jag såg att hon längre in i det rosafärgade rummet lagt skrivbordet framför dörren, men hennes pappa var stark även som zombie verkade det som.
- Hej! sa jag, glid ner för repet, men fort!
- Okej, sa hon. Men hon sprang först och hämtade en rosa ryggsäck som hon verkade ha haft nära hela tiden.
- Jag har förberett, sa hon och log lite matt.
Då hördes ett brak och ett stort gurgel när hennes zombiepappa störtade in i rummet.