Tystnad (baserad på en dröm)
Marken i skogen låg täckt av grön mossa. Hon ställde sig upp och såg sig omkring. Det var grönt, en sådan matta av grönt att man kunde ha tappat hakan ifall man bara råkat gå en bit in i skogen och fått se det. Träden, stenarna och stubbar var täckta av mossa. Hon tittade bakom sig, och såg en sluttning uppåt. Någonting fick henne att vilja gå upp dit, och hon tog ett språng ditåt, och tänkte inte ens när hennes klor grävdes ner i jorden. Det kändes naturligt.
Mossan gick över till gräs medan hon klättrade uppåt, pausande då och då. Här och där stack det upp stenar ur marken som hon tog fäste i. Kanten kom närmare och närmare, och hon lyfte upp huvudet och stirrade förvånat. Det var en väg. Asfalten såg nästan ny ut. Hon tog ett steg ut på vägen. Till och med linjerna såg helt nya ut. Hon lutade sig närmare och flämtade förvånat till när nosen stötte i det hårda underlaget. Nos? Hon kollade ner och fick syn på sina fötter. Fast de var inte fötter, de var tassar.
Hon såg upp och lade märke till sin omgivning. Vägen sträckte ut sig i vad som såg ut att gå på för evigt. Långt borta syntes fjäll med glaciärer på. Till höger om henne stack en skylt upp. Varningsskylt för renar. Hennes omgivning var tom. Inga bilar, inga flygplan, inga djur ... vänta lite. Hon höll andan och lyssnade, försökte höra någonting. Ingenting. Inga fåglar. Tystnaden svepte om allt som ett täcke.
Här ovanför diket hade barrträden gått över till fjällbjörkar. Himlen hade en blek blå färg, och molnen var vita som bomull. Tankfull vände hon sig om, bort från bergen. En stor sjö, nästan så stor att man inte kunde se den andra stranden vid horisonten var på samma sida som hon kommit från. På andra sidan om henne var bara tjock skog. Vägen svängde långt framför henne. Inget tecken utom vägen visade att det fanns civilisation här. Det kändes som våran värld, men hon visste ändå att det inte var det. Det stadiga klickandet av klor mot asfalten var lugnande, och hon försökte minnas hur hon kommit till det där djupa diket. Det var som ett tomrum. Inget namn, ingen identitet. Bara en existens, utan en speciell mening.
Skogen bredde ut sig, och det spelade ingen roll hur mycket hon vandrade. Klick, klick, klick. Ljudet kändes som att det ekade mellan träden. Tystnaden var nästan skrämmande. Hennes blick fastnade på en liten stig inåt skogen. Den såg ut att ha använts för någon vecka sen bara. Marken där hade torkat, och ett skospår hade blivit som fruset i tiden. Hon gick närmare, och långt borta skymtade hon någonting rött. Vad kunde det vara? Hennes tassar nästan gled över den fuktiga marken här. Gräset var lika grönt som där hon vaknade. Fler spår ledde in dit, men tystnaden var nästan lika öronbedövande som överallt hon varit i den här världen. Mellan träden skymtade hon nu ett hus, och rök steg upp ur skorstenen. En bräda låg på marken så man kunde gå utan att bli lerig, men den hade sjunkit ner i våtmarken. Hon klev försiktigt närmare huset, samtidigt som hon höll andan. Brasan som sprakade till lät väldigt högt, nästan ekande mellan träden.
Hon kikade in genom ett fönster i dörren, men det var helt tomt. En lampa var tänd, men ingen var där. Dörren stod på glänt, och hon puttade försiktigt upp den med nosen. Det var varmt där inne, som att elden varit där hela tiden och aldrig slutat brinna. Hon skrapade klorna högljutt mot golvet, men råkade lämna repor. Ändå kom ingen. I köket stod mat, kyckling och potatis, framme, och det ångade fortfarande från den. Som att någon varit här nyligen men inte längre. Som att personen varit här för evigt men aldrig mer. Hon backade ut genom dörren långsamt. Platsen kändes konstig, som att hon inte borde vara där. Några andra hus var kvar, men hon ville bara bort. Långt, långt bort från allt det här. Hon vände på sig och sprang längs stigen.
Ute på vägen igen så stod hon bara flämtande. Hennes andetag nästan ekade, och hon började springa efter vägen. Hon orkade mer än vad hon brukade i den här världen. Men hon var ju något sorts djur. Brun päls, tassar, större än en varg men inte en björn. Hon fortsatte springa. Tankarna rusade förbi så snabbt att hon inte ens han tänka färdigt dem. Hon saktade ner efter vad som kändes som mil, men hon visste egentligen inte. Tassarna värkte. Hon la sig ner på sidan och vilade. Asfalten var hård men den tjocka pälsen gjorde att hon knappt kände av den.
Hon stirrade framåt, på ingenting egentligen. Det var en backe uppåt längre fram. Mödosamt reste hon sig upp och tassade fram, lyssnande till sina klors klickande som skapade en lugn och stadig rytm i allt som på ett sätt verkade som ett ordningsfullt kaos. Vid backen kollade hon upp mot träden. Utan att tänka pressade hon in sina klor i ett av dem, och drog sig uppåt till den lägsta grenen. Den svajade lätt, och några löv föll till marken. Hon hoppade, tog i allt vad hon kunde med bakbenen, och fick ett stadigt grepp om den andra grenen. Hon fortsatte uppåt, tills hon kunde kika upp genom trädtoppen. En svag bris vajade trädet, och löven rasslade. Ljudet kändes som musik efter den tysta vandringen. Ögonen sved lite när vinden ven omkring henne. Hon kisade och kollade omkring sig. Långt borta mot horisonten, åt samma håll som vägen slingrade sig syntes stora byggnader. Hus!
Snabbt klättrade hon ner. Tassarna landade lätt i mossan, och hon började gå med nyvunnen energi. Någonstans där framme fanns infrastruktur, kanske en lite större stad. Vandringen var kortare än det hon sprungit, och träden runt omkring blev mer varierade. Björk, tall, gran, bok. Här och där stack stenar upp ur marken. Träden glesnade där framme, och nu kunde hon skymta hus i tegel och sten. Det jämna klickandet blev snabbare och mer hetsigt när hon gick fortare, nästan sprang.
En busstation till höger om henne var suddig i ögonvrån. Ett stort hus, en galleria, i mitten av staden. Ljudet när hon tassade fram genom gatorna ekade mot byggnaderna. En tom känsla spred sig genom staden ju längre in hon gick. Dörren in till gallerian var trasig, lutande inåt. Med en lätt puff med nosen flyttade den sig tillräckligt för att man skulle kunna smita in genom glipan. Grunden av gallerian var en våning ner, under marken. Med försiktiga tass-steg närmade hon sig kanten, och pälsen stod på ända när hon kollade omkring sig. Det var övergivet här också, plantor och mossa klättrade uppför väggarna. I en spricka växte en ensam maskros tappert genom den grå betongen.